För fin för fotfolket

Hej igen du gamle vän. Har du saknat mig som jag har saknat dig? Har du saknat knapptryckningarna som skapat tecken i ditt innanmäte. Tecken som fått dig att fylla en uppgift, din uppgift. Ett tomrum, mitt tomrum.

Idag har varit ännu en dag i ordningen där jag gör absolut ingenting i form av skolarbete. Efter snart 2veckor har jag har inte ens börjat med min hemtenta som är om 3veckor. Och än värre blir det när jag inte ens skaffat fram de åtgärdsprogram som jag ska jämnföra. Litteraturen har jag däremot, men jag har inte orkat öppna den än. Nästa vecka kommer bli intressant.

Däremot har vi jag under dagen varit ute på en längre promenad  där det enda egentliga målet var ett universitet där det skulle lämnas tillbaka en bok och lånas en annan. Dagen blir inte intressantare än så tyvärr, men det finns ju iof en uppsjö rosa mammabloggar som innehåller än mindre substans än denna.

Tydligen blir det  lite mer ändå. För jag har tänkt. Det är inte så ofta, men det har hänt idag,  och jag har bestämt mig. Jag vill inte flytta in i en lägenhet med mindre än tre rum. Jag vill ha ett litet rum att sova i, jag vill ha ett rum att titta på tv i, och jag vill ha ett rum där jag kan plugga, läsa och träna. Speciellt träna.

Nu blir det inte mer.

Att saker alltid är vackrare på film har Burton visat gång efter annan. Men ibland, bara ibland lyckas om verkligheten snudda vid versen. Och idag har varit just en av dessa dagar.

Idag är en sån där dag som man bara vet kommer att bli ofelaktigt bra. Efter en härlig sovmorgon mol alena har jag först tagit sällskap av bröderna Karamazov under en timme eller två, för att nu ta en lång frukost tillsammans med Michael Scott, Jim Halpert, Pam Beasley och inte minst den alldeles underbara Dwight K Schrute.

I eftermiddag blir det en kortare tripp till staden för inhandling av diverse småsaker. Bland annat chips och öl. Förhoppningsvis blir det även en fika på stan, men framförallt chips och öl. För ikväll blir det att laga middag och sen se på Onsdagens films motsats. Filmen som på alla sätt är en total motsats till Tim Burtons variant på Alice i underlandet. Filmen som varje gång jag blir frågad är min favoritfilm. Den jag alltid tjatar om, Den svarta katten och den vita katten.

Trots detta motsatsförhållande måste jag ändå säga att Tim Burtons Alice är en av de bättre filmer jag sett på länge. Jag älskar att sagan fick förbli just en saga. Inte bara på ytan, utan på alla plan. Jag älskar bilderna och jag älskar mitt sällskap. Mycket kan man säga om det sällsamma radarparet Burton - Depp. Men i detta arbete var sammarbetet mellan Burton - Elfman stråt vassare. Danny Elfman är en mästare även han.

Men ikväll kommer alltså Effekter och bilder bytas ut mot avskalad levnadsglädje. Elfman mot Zigenska storband, amerikanska dollars mot ett östeuropeiskt sammarbete. Helt enkelt blockbuster mot smalfilm. Och kanske är det där som Emir vinner. Att filmen inte måste tilltala alla, att den får vara precis så vacker som Emir vill att den ska bli.

Så här dagen efter kan man inse att det finns en hel del saker man kunnat göra ganska annorlunda. Jag hade nöjjet att vara toastmaster på världens bästa pars bröllop under gårdagen. Utöver det var jag med och fixade i lokalen, hjälpte service personalen, motade ut fyllon ur den fria baren, försökte medla i bråk, försökte vara trevlig samt vara en god vän. Jag var åtminstonde nöjd med min egna insats. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivdes i rollen, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte uppskattade mina Fidel Castros, men framförallt var jag väldigt glad när det hela var över. När jag trodde det var över, när det hela egentligen bara hade bytt skepnad.

Ny vecka är på ingående, och helt ärligt är jag precis lika ovetande som ointresserad av vad det är den kommer att innehålla. I alla fall om vi pratar om min skolgång. I övriga livet finns det väl fler referenspunkter att sikta emot, hockey på Tisdag, The mad hatter på Onsdag en vecka jag sett fram emot.

Nu OS-final.

Sitter på en gammal dator i en kall lägenhet och njuter fast Sarah dawn Finer sjunger på tv. Minus minus minus är det nya plus. Men lik förbannat är det en bra dag. Igår beställdes biljetterna som ger oss 11dagar i Pite, idag kommer Norrlänska präriens gudinna upp och kramar på mig igen, och imorgon är det bröllop för mina bästa vänner.

Idag blir det även mammas lasange till middag, bara en sån sak.

Nu blir det att skriva ett PM i specialpedagogik, sen blir det lite städning och lyssnande på det underbara bandet Samuraj Cities. Mer tid har jag inte för denna blogg. Om ett par veckor är denna spec.ped kurs slut, då blir det bara pluggande på 75% så då kommer det finnas all tid i världen.

Väl mött.

04.45 började dagen eftersom en redovisning skulle hållas i Falun denna dag. Nu 14 timmar senare har jag haft 3 timmar lektion, 20min egen redovisning och är ännu inte hemma. Effektivitet goes 1980. Men inte odelat negativt, jag har träffat Sandra för första gången efter 2års pluggande tillsammans, och så har jag åkt tåg med världens bästa Lisa Nilzon´s storebror. Men nu ser jag fram emot att komma hem, känna på sängen och bara sova en timma eller två. Däremot sitter jag på ett tåg mot Linköping utan att för den delen vara påväg dit. Iaf inte kroppsligt, mentalt och själsligt är en annan sak.

Bra är även att min iphone blivit med Olle Ljungström.

Redovisningen gick utmärkt. Jag gick ut hårt som vanligt och mitt helt oförberedda föredrag vart bra. Riktigt bra. Dock så tror jag inte min lärare gillar mig, vi har inte riktigt samma humor. Och så är det ju det där med att jag . sågade henne vid fotknölarna inför kursens ansvarige. Kan vara bristen på humorn, kan vara det. Im thinking 50 - 50 på samma sätt som Viktor Navorski i The terminal.

Resan lider mot sitt slut. Blir en vecka i kylan både själsligt och verkligt. Lite som späkning inför helgens härlighet. Hotell, Caroline, Mona & Anders samt en bror jag med spänning ser fram emot att träffa.

En kaffe och en cigarett.

Valentines dag, och Carolines. Men för 3år sedan var det starten på vad som nu är modern historia. Metallica sjöng No remores, no regrets och jag är beredd att hålla med. Men det är märkligt hur tiden kröker viljan på samma sätt som den kröker ryggen på en gammal man. Att allt kan vara så bra, att fel kan vara rätt och att samma tid som kröker viljan alltid rätar ut densamma.

Valentin firade vi i fredags med att besöka en man som bodde i kollektiv, som bodde i Linkan. Men bodde själv och knappast i Sverige. Betonggolv och trasiga kala väggar. Lika delar ångest och strukturtapet. Men i övrigt var det en bra dag med ölprovning,  Libanesisk mat och en dålig fransk film om en konstnärs våndor. Eller nått liknande.

Idag har det på morgonen firats 24, med fin frukost och den vackraste dokumentär jag sett. Ett tecknat mästervärk om en soldat och massakern, den palestinska massakern. Västvärldens svek. Den kristna fundamentalismen. Den är lika vackert tänkvärd som Elling är älskvärd eller Svart katt, vit katt är levnadsglad. Dess namn? Wals with Bachir, och nu sitter jag på ett tåg hem för att vända, imorgon innan arla bär det av till Falun för redovisning och socialisering med den moderna historien för att sen åter ta mig hem för ännu en övernattning, och förhoppningsvis en dejt med Sebbe innan det troligen dagen där efter bär av till Linkan igen.

Som en parantes vill jag också tacka Valentin och samtidigt gratulera hela Indiens befolkning till den nya lagen som menar att det  inte längre är kriminellt att vara homosexuell. Ett steg i riktning rätt. Även om samma steg tyvärr sker åt väst.

Det är länge sedan mitt cyniska manodepressiva alter-ego tog sig uttryck, gav sig svängrum. Eller är det så att denna, min sympatiska och lättsamma sida är det verkliga alter-egot? Jag saknar mitt ensamma världsfrånvända klarsynta jag.

Kvällen är sen och sittsåren obekväma. Värdinnan är sjuk och gatorna slaskiga, så dagens motion har varit de få promenaderna mellan köket och salongen. Men filmer av både Burton och Besson har beskådats, så dagen har inte varit helt till spillo. Vi har även spenderat dagen med att i sinne inreda vår lägenhet som vi inte har. Resultatet kan bli bra om vi mot förmodan får den, och har föräldrar snälla nog att tapetsera den. Våra visioner spretar lite kanske. Men vi har åtminstonde kommit överrens om en fondvägg vi inte har råd med.



Men med denna fondvägg i köket kan man ju inte få något annat än en bra start på dagen. Men mest ser jag fram emot att få trivas med mitt boende igen, få känna hemma.

Nu bär det av mot en säng, en kvinna och 25kilo snor. Inget är så hemskt som när en kvinna är riktigt förkyld.

Vi pekade finger åt mamma när hon försökte kränga på oss de där flytande armpuffarna, vi skrattade åt barnpoolen och den grunda delen av poolen, vi hoppade i det ljupa direkt. Överlevnadsinstinkten får det att funka, och vi pissar i poolen bara av trots. Kanske kommer man få fiska upp ett blått barn från botten av en pool, men blir det så är det ett barn som försökt. Ett barn som fått peka finger åt sin mor och fått pissa i en pool.

Det här barnet äter polly och övar på sin flytförmåga. Det här barnet har sagt upp sin lägenhet och är säker på att han överlever. Det här barnet har tröttnat på Vivoplan och att leva i en resväska. På att vara gäst i sitt eget liv.

Det är ungefär en månad kvar till mina bästa vänner gifter sig, och de har gett mig äran att vara Toastmaster. Ett intressant val med tanke på att jag aldrig ens attenderat ett bröllop, än mindre vet vad som förväntas av en toastmaster. Men det ska bli kul. M får sin K, Och vännen som jag gillade älskar jag nu. mycket tack vare just K.

Men inlägget kommer inte handla om dem, hur mycket man än kan associera rubriken till ett bröllop. Det nya är istället i en form av en jacka som jag borde lägga upp en bild på, för det har jag lovat. Men det får skjutas upp. Det blåa är min sinnesstämning efter ett jobbigt samtal med anknytning till en hemsk Stefan Sauk i Yrrol. Han har fastnat i fel hals och jag är orolig för en människa jag alltid kommer att minnas. Man brukar ju säga "why does bad things happen to good people, så jag undrar fortfarande varför det här hände dig. Och ja, det var ett försök att lätta upp stämningen. Det gamla kommer det däremot en bild på. Det gamla är nämligen böcker.



Underbara gamla fantastiskt vackra böcker. Min teori är att människan är dum i huvudet. Att en gammal tant har dött, att hennes efterlevande inte insett det vackra i varken gamla böcker eller en kulturskatt. Att de gett bort böckerna till Myrorna Linköping, och att dessa inte heller insett vilken skatt de fått in. Därför säljer de dessa fantastiskt vackra böcker för 15kr styck. Huller om buller, som för att ytterligare spotta på det hantverk som inte bara författarna stått för, utan kanske framförallt bokbindarna. Vackra ryggar, guldfärgade blad. Böcker av Stringberg, Moberg, Dumas, Hugo, Lagerlöf och Andersen. Imorgon tar jag nog skolväskan och går tillbaka med en förhoppning om att hitta de två sista verken för att sammanställa min samling av samtliga Andersens verk. 

Hej.

Jag måste säga att jag känner mig uppgiven. Dagens seminarium/lektion är överlägset det sämst utförda, minst genomtänkta, mest oplanerade jag varit på under hela min utbildning. Grundskolan medräknat. På hela seminariet lyckades inte Anna-Maria svara på NÄR vi skulle hålla i vår lektion, HUR uppgiften skulle gå till eller överhuvudtaget ta våra farhågor om att vi inte känner oss redo för uppgiften på allvar. Jag funderar starkt på att hoppa av kursen då denna lektion gjort mig mer villrådig angående ämnet och kursen än jag var redan innan.

När en kurskamrat berättade om sitt etiska dilemma vart det uttömmande svaret från Anna-Maria. (och jag citerar) Är det någon annan som vill berätta om sitt etiska dilemma? Och då avslutade ändå min kurskamrat i en
sådan anda att jag tror att det var självklart för alla oss andra att Anna-Maria skulle ta upp tråden och förklara HUR man kan se på det, eller iaf att få igång en diskussion runt frågan. Men inte.

Inte heller anledningen till loggen kunde hon förklara. Vi i gruppen kunde se att vi skulle skriva det vi kommer fram till när vi pratar själva, men vad är vinningen i att vi ska skriva loggar om seminarierna som hon själv leder och sitter med i. Då hör hon ju vad vi säger och förhoppningsvis så skriver hon ner egna anteckningar om oss. Vad är meningen med denna uppg? Vi förstår att vi ska göra den. Anna-Maria kunde bara inte konkretisera VARFÖR, och det anser jag är det mest centrala i en uppgift på högskolan, och att en lärare faktiskt kan
motivera just det.

Detta mail kan förefalla hårt, och jag förstår att det kan skada mitt framtida samarbete med läraren i fråga, men det får vara så. För det här är utbildningar vi lägger ner våra liv i. Då är det sista vi kan begära att läraren är
förberedd, påläst och intresserad. Som det var idag föreföll läraren inte ha någon av dessa egenskaper.

vh // Mathias Andersen

fick jag och skapade lidnersk.blogspot.com. Inte för att konkurrera med mig själv, utan för att få ett annat medium. Ja, eller samma medium men i annan tappning. En tappning som går att uppdatera via iPhone modell vit och som kan bli perfekt avlastning när jag bara snabbt inser antingen hur smart  jag är, eller hur dum världen är.

Är i Linkan. Inte mindre än Gustav Adolfs gata. Fint ska det vara. Den norrlänska präriens gudinna skriver i skrivande stund på sin tentamen angående fastighetsrätt, och jag, jag har kopplat datorn till stereon. Tagit sällskap av Brett och öppnat och tömt ett par öl i hans ära och samvaro. Tanken var att en nationell kvalitetsgranskning av ämnet Matematik skulle skummas igenom. Men skummet fastnade i glaset. Skumt. 

I övrigt har tiden sin gilla gång och livet följer med. Livet i en resväska är sällsamt behagligt. Kanske inte just resandet eller levernet i en resväska. Men resultatet.

Länge sedan sist, men med ett par öl och en nattvickning i magen så sitter jag i en säng med en Mac och känner att skrivarlustan trycker på. Har ingen aning om när jag skrev sist, men det nya året är på riktigt ett nytt år. En ny stad, en ny omgivning och ett nytt liv. Minusgraderna är fler och frekventare än någonsin tidigare i mitt liv. Men vad gör det ibland den mänskliga värmen?

Det är dagen innan den långa resan. Och min resa. Karin skulle tydligen till värmen imorgon. Jag ska åt motsatt håll. Signifikativt kanske. 50grader kommer att skilja våra destinationer, men jag är nöjd med mitt val. Har hört att Pite är fint så här års, och med dryga 40cm nysnö på ett dygn lär jag få ett vitt välkomnande. Om jag nu kommer fram, har haft en märklig känsla av att något kommer att stoppa min framfart. Tv4 nyheterna stillade inte denna känsla. Känner att SJ kommer ställa in, att det kommer vara trafikkaos i STHLM eller att flyget ställer in sin resa mot norr.

Idag har en dålig B-uppsats lämnats in. Motivatinen fanns helt enkelt inte. Jag försökte, men det gick inte att fokusera. Utöver det har jag flyttat hem Mrs Weet till Trosa igen. Trevligt att ha honom i byn igen. Faktiskt. I övrigt har dagen varit lika rolig som denna blogg. Jag har packat. Packat en ful väska. Studerat mina kläder och undrat om det verkligen är jag som ska resa, om kläderna är mina. Vet inte riktigt vem jag är, men jag trivs. Snart dags för sängen så att kvällen blir till natt som blir till dag. Det ska bli kul att vakna. Kul att resa. Ångest att bli kvar. Jag kommer inte anlända till Pite. Jag är säker. Universum funkar inte så. Inte för mig.  

När jag var  12 år upptäckte jag den engelska fotbollen. Jag gillade den, men när alla andra köpte championship manager med den engelska ligan höll jag mig alltid, alltid till den Italienska varianten. Jag menar A.C Milan årgång 1996 var något helt annat än någonting en engelsk klubb kunde visa upp. Med Sebastiano Rossi i mål bakom den moderna fotbollens starkaste backlinje bestående av Christian Panucci, Alessandro Costacurta, Franco Baresi och Paolo Maldini.
Ett mittfält som även det höll världsklass på precis varje position (Roberto Donadoni, Demetrio Albertini, Marcel Desailly och Zvonimir Boban), och till råga på allt världens just då bästa forward i George Weah ackompanjerad av Roberto Baggio.

På bänken satt bland annat Ibrahim Ba, Edgar Davids och Christophe Dugarry.

Ändå slutade laget på en förnedrande 11e plats i ligan. Men för mig kunde det inte kvittat mindre, jag hade hittat min första kärlek. 13 år senare har kärleken svalnat. Men än idag väljer jag italiensk fotboll över den engelska varje gång.

Men som sagt så gillade jag den engelska Premier League.  Jag gillade andan fotbollen var spelad i. Den inneboende lidelsen för fotbollen och den egna klubben. Av samma anledning ger dagens Premier League inte mig någonting. Det är spelare som tjänar 1.5miljoner kr i veckan, men som ändå anser sig behöva mer pengar och som därför tar emot 120 000 kr svart för att guida ett gäng män genom den egna träningsanläggningen i ett par timmar. Det är kärlek och respekt till den egna klubben. För att göra en jämförelse så tjänade Ryan Giggs 2000kr i veckan sina första år i United (och då fick han putsa de stora spelarnas skor efter träningar och match). Idag tjänar en random yngling i Premer League åtminstonde 100 till 200 ggr mer. (Och då putsar någon annan hans skor)  

Dock så finns det fortfarande vissa ljusglimtar i den engelska fotbollen. Det finns fortfarande spelare med den totala kärleken till spelet fotboll. Premier League har fortfarande James "Jimmy" Bullard. Bullard besitter ett slappt löpsteg, en fantastisk högerfot och en lika fantastisk distans till det han gör. I en tid i en liga där allt och alla är fotbolls broilers blir han en härlig antites. Här kommer min topplista över Premier Leagues charmigaste spelare.


1. Jimmy Bullard ska fotograferas för sin nya klubb: Allt går bra tills det blir Jimmys tur att bli fotograferad.

2. Jimmy livar upp i omklädningsrummet: Men vad fan gör han egentligen?

3. Jimmy livar upp i målområdet: Humor när den är som bäst.

Tyvärr hittar jag inte klippet när han blir så glad över att ha gjort mål att han kramar domaren. En klar favorit. Det går inte annat än att älska denna Jimmy. Tänk om min bror varit lika bra.

Ännu en dag börjar lida mot sitt slut. Om jag har gjort något vettigt vet jag egentligen inte. Jag har försovit mig till min opponering, kopplat upp 20min försent och med whiskeyröst proklamerat att jag inte bara är värdelös, utan även oförberedd. Så seriös är mig skolgång just nu. Och det värsta. Jag tror jag kommer undan med det också. I övrigt har det varit en bra dag. Tvättat, Check. Städat, Check. Ätit, Check. Kan låta tråkigt. Men jag behöver det. Lugnet före den kombinerade stressen och tristessen vid namn Jul. Inte heller i år ser jag fram emot ett kalle akompanjerat av ångest i form av en mor arbetandes i köket. Same procedure as last year.

Däremot ser jag för första gången på länge fram emot att det blir nytt år, nya kurser och nytt liv. Förhoppningsvis även ny stad och nya människor. Både på årets sista dag och under nästa.

Nu är det dags för ännu en natt med Raskolnikov som kavaljer. Han ger en liten lindring av kylan av att sova själv.

Det är snökaos i mitt Mälardalen. Det har kommit snö, och på en minut glöms alla böner efter en vit jul bort. Det gör mig trött och lite ledsen. Vet inte varför, men det är något med denna ständiga avsaknad av distans som gör mig trött. Något med att det är hemskt att komma sent till ett jobb som man inte gillar som gör mig ledsen. Men nog om det.

Idag har varit dagen D och dag 1 på en och samma gång. Dels har jag lämnat in min B-uppsats "Minoritetsspråket Samiska och den svenska skolan" och dels är det första dagen av 36 som jag ska vara utan C. Försöker intala mig att det inte är så mycket. Att det kommer gå fort. Men när allt kommer omkring är det ändå en 10-dels år. Det känns oförklarligt om man tänker så. Men uppsatsen vart jag iaf mer nöjd med än jag hade befarat. Men inte är det ett arbete jag arbetat med i drygt 2veckor. Av 100timmar har jag kanske använt 40. men jag är skeptisk. Annat har varit både roligare och känts mer angelägna. En vecka till Jul. Två till det nya året och en månad till livet tar fart igen.