För fin för fotfolket

Valentines dag, och Carolines. Men för 3år sedan var det starten på vad som nu är modern historia. Metallica sjöng No remores, no regrets och jag är beredd att hålla med. Men det är märkligt hur tiden kröker viljan på samma sätt som den kröker ryggen på en gammal man. Att allt kan vara så bra, att fel kan vara rätt och att samma tid som kröker viljan alltid rätar ut densamma.

Valentin firade vi i fredags med att besöka en man som bodde i kollektiv, som bodde i Linkan. Men bodde själv och knappast i Sverige. Betonggolv och trasiga kala väggar. Lika delar ångest och strukturtapet. Men i övrigt var det en bra dag med ölprovning,  Libanesisk mat och en dålig fransk film om en konstnärs våndor. Eller nått liknande.

Idag har det på morgonen firats 24, med fin frukost och den vackraste dokumentär jag sett. Ett tecknat mästervärk om en soldat och massakern, den palestinska massakern. Västvärldens svek. Den kristna fundamentalismen. Den är lika vackert tänkvärd som Elling är älskvärd eller Svart katt, vit katt är levnadsglad. Dess namn? Wals with Bachir, och nu sitter jag på ett tåg hem för att vända, imorgon innan arla bär det av till Falun för redovisning och socialisering med den moderna historien för att sen åter ta mig hem för ännu en övernattning, och förhoppningsvis en dejt med Sebbe innan det troligen dagen där efter bär av till Linkan igen.

Som en parantes vill jag också tacka Valentin och samtidigt gratulera hela Indiens befolkning till den nya lagen som menar att det  inte längre är kriminellt att vara homosexuell. Ett steg i riktning rätt. Även om samma steg tyvärr sker åt väst.