För fin för fotfolket

Appropå studenten så är det först och främst ett läge att tacka Jeanette för trevliga samtal och förlorade minnen som de här. Att prata med dig igen är en trevlig återkoppling till mitt tidigare liv. Även du är minnen från studenten, ett tidigare liv och är en saknad kamrat. Men det är mannen bakom Memoms jag saknar idag.

Deathmetal J. Min räddning på gymnasiet. Mannen med det långa håret och som sin första kontakt med klassen hävdade att han via hot om tortyr hade lärt sig en rad fakta om den minsta och kanske ettrigaste tjejen i klassen. Men det visste vi inte då. Vi fattade även föga att J skulle vara smartare och mer påläst än oss andra tillsammans. Tre år senare och inte en dag för tidigt tog vi studenten. Som den kallas. Jag var inte på något sätt lycklig. Jag var befriad. Jag hade även ett par grymma shorts på mig till kostymjackan. Och ett par Etnies med gula trasiga snören. Ett statement så gott som något. På klassfotot står jag med mössa o kostym som alla andra. Ser det ut som. Och i kollaget av småbilder mellan de olika skolornas delar i katalogen kysser jag Helena. Eller man ser mest henne. Ett bra val av herr fotograf. Men på ett hörn var jag med. Det var min dag. Inte en glädjens dag. Utan en lättnadens.

Sista dagen på Tessinskolan kommer jag nu ihåg mer tydligt. Det är märkligt vad man kan komma ihåg om man bara tänker på det. Jag kommer ihåg att jag till skillnad från alla andra lät bli att krama lärarna, utan bara tog dem i hand. Ett statement även det. Men mest minns jag alla som tröck sig mot utgången för att få komma ut genom dörrarna och slänga av sig sina mössor. Att de ville göra sig av  med mössorna kunde jag förstå. Men inte glädjen. De som var gladast är väl de som jobbar på ett lager idag. Alternativt har 3barn. Eller varför inte båda?

Jag och J satte oss i de fotöljer som upprättats i den stora korridoren som jag inte kommer ihåg vad den kallades, men som var i närheten av kafeterian. Nåväl. Vi satte oss där och observerade spektaklet på avstånd. Vi hade varit nära vänner men glidit isär. Varför vet jag inte. Men har ett minne av att det var mitt fel. Så mycket minns jag. Hur som så satt vi där. Eleverna som trängdes för att komma ut vart färre och färre. Tillslut kunde Carro Gustafsson baxa igenom sin tjocka bakdel genom dörrarna och en lärare kom förbi och sa åt oss att gå ut. Snart vart det korta svaret. Kan inte minnas att vi sa så mycket mer. Jag minns det som en tystnad. Vi satt kvar en stund. Nöjda med att vi aldrig behövde ta oss dit igen. Absolut inte vemodigt. Bara en tyst överrenskomelse. Sen inget mer. Jag tror vi tog i hand och sen gick vi ut åt varsitt håll. Och sedan dess har jag inte hört av min J. Han som gjorde stora delar av gymnasietiden dräglig. Och som jag idag efter att ha pratat med Jeanette saknar och undrar vad han gör.

Måndag morgon är alltid just måndag morgon. Vare sig det är stundande lov, första dagen på semestern eller bara en grå grå morgon i November. Idag är det både första dagen på ett lov och en grå dag i November. Men likt förbannat är det en måndag morgon. Idag är det visserligen lite mindre måndag än andra måndagar. Lägenhet ska inspekteras och förhoppningsvis ska kläder inhandlas. Men på ett annat sätt är det mer måndag än någonsin. Det är måndag morgon på riktigt. Det är att kasta känslor mot en vägg och det är fria vägar ut.

Rast, vila. Lumpen var aldrig för mig, och med det kommer jag enligt den där Jox aldrig att bli man. Aldrig. Inte om man inte gjort lumpen. För så sa hans farfars far. Men trots att jag inte är man så lånar jag uttrycket från männens militärtjänst. Rast, vila. Det är det som gäller nu. En veckas välförtjänt lov väntar.

I ett försök att samla mig själv så är det dags att sammanfatta den senaste tiden. Livet har pågått på samma sätt som godsägarens dotter gör. Ständigt flöde, få uppehåll. Bra på alla sätt, men svårt att komma ihåg detaljer och se skiftningar i det ständiga flödet. Missförstå mig inte. Det är ett sockersött attribut.

Man kan tycka att jag borde ha massor att skriva nu när det var ett tag sen, men tyvärr är så inte fallet. Jag har hållt mig "hem"ifrån genom praktik och utflykter, jag har haft möten på jobbet. Och där har vi nått intressant. Sätt in en 40kommunalanställda klimakterietanter för att diskutera frågor. Vilka som helst. Och jag lovar dig... Det kommer att ätas 5sorters brie och ett mindre lastbilsflak med kakor. Det är på den nivån det är. Man klagar över arbetsbördan med kaksmulor i mungipan och en brieost på ingående.

Idag fredag blir det ytterligare en utflykt till den stora staden i norr. En utekväll vart en soffkväll och tacobuffe. På schemat för helgen i övrigt står ett möjligt besök hos herr Tatuerare samt ett lägenhetsbesök. Får jag i uppgift att ta hand om mig själv under Lördagen så finns chansen att jag tar mig till broderns residens för att träffa de där barnen som även de bor därborta i periferin av Stockholm.

För länge sen nu. För mycket att göra i Fredags, i helgen och i veckan hittils. Nu paus innan möte med klimakteriestinna komunaltanter. Ungefär samma känsla som sista dagen på sommarlovet. Totalt mörker. Så det blir bara en snabbis här vid datorn och en kortare uppdatering. Ingenting har hänt. Och allt. Mysig helg med massa resande och allt för lite sömn. Ett mönster som håller i sig. Mathias har inte längre några ögonvitor. De har evolverat till någon härlig röd-rosa färg.

Mer juicy details av min fantastiska helg kanske kommer. Men nu ska jag umgås med de fantastiska Marica, Kelly & Wlmer

Som liten människa, säg 5-6år så cyklade jag väldigt mycket. Jag kommer ihåg det, för jag tycktes alltid vara sen. Alltid ha bråttom. Det sades att jag var dålig på att passa tider. Problemet var att jag inte greppat idén om tid. Idén om en tid vi alla är överens om. I min värd var det inte konstigt om min tid inte var densamma som Mammas. min tid stod ju på min klocka. Det är annat idag. Vem använder klocka?

Jag har lärt mig att vi lever efter en gemensam klocka. Skolan börjar 8.15 idag likväl som på min tid (Lägg märke til hur jag använder ordet tid även här). På det sättet är tid oföränderligt. Men jag har fortfarande ingen nära kontakt med begreppet tid. Vissa säger att tid kan flyga. Det tror inte jag. Däremot är jag säker på att den kan klä ut sig. Maskera sig när den inte längre vill att vi ska hitta den, ta den, generera den, utnyttja den. När tiden vill vara sitt nyckfulla jag. När den vill stå still i åtta år för att sen snabbspola allt på två veckor. När den visar sin makt genom att springa genom sommaren och ta igen sig på vintern. Kylan gör nog inte bara vattenmolekylen trögare utan även tiden.

Och eftersom tid är fiktion är ingen heller nöjd med den. Vissa anser sig ha för mycket av den. Andra alldeles för lite. Vissa hade sin tid på högstadiet medan andra väntar på att tiden ska bli kommen. Jag tror på stunden som betyder någonting. Inte på tiden. Inte på skapelseberättelser eller de miljoner åren. När allt kommer omkring kan två veckor vara åtta år, och åtta år vara två veckor.

Idag har varit en kort dag efter en lång natt. Ingen eller lite sömn på tre nätter gjorde att jag valde att skicka iväg en sjukanmälan vid halv 8 imorse, och sen låg jag kvar i värmen under täcket. Tills runt 15, gick upp o åt, sen ner igen. Efter det har jag pluggat i sängen och nu bloggar jag... i sängen. Värmen gör gott. En safezone. In Utero för en 25åring.

har dock inte pratat verbalt med någon idag.

Det är märkligt vad textbaserade samtal kan göra för en. Man kan prata med människor från Berlin, Bangladesh eller Borås, man kan träffa nya vänner eller återuppleva gamla kärlekar. Självklart kan man göra även detta per verbala medier, men hur stor är sannorlikheten att man ringer ett samtal till 2001? Jag som inte ens förmår mig att ringa dig som jag för många år sen skapade en pakt med att gifta mig med och som jag än idag anser är min själsligt närmsta vän. Trots att vår tid kan vara svunnen. Fröken Nesta. Föralltid levande i min vänstra kammare, men som aldrig delat mitt gemak. Sommardagen i mitt minne.

En gammal kärlek och en ny. Ett par sms om choklad och egna tillkortakommanden. En humor som ger hopp om en framtid. Men framför allt ett stort och hjärtligt TACK!

Läromedelsgranskning
Matteborgen 4a

Bakgrund:
Jag valde att granska detta läromedel då jag under min VFU-tid på kort tid skapat mig en väldigt negativ bild av vad detta läromedel sänder för budskap till de elever som utan eget inflytande blivit tilldelade denna bok som läromedel under sina matematiklektioner.
Jag kommer inte i detta arbete lägga någon vikt vid huruvida effektiv denna bok är i sin utlärning av det faktiska ämnet matematik, då min kunskap i att lära ut det ämnet är begränsat. Däremot så kommer jag att analysera den ur ett genusperspektiv då jag anser att de olika teman som boken har genom sina kapitel, samt de bilder som utsmyckar desamma bibehåller en genusstruktur som för mig känns gammalmodig och patriarkal.


Avhandling:

En första anblick:
Matteborgen 4a ger via sin framsida de elever som ska använda den en ide om vad de kommer att mötas av i boken. Det är en bild på vad man vid första anblicken kan förutsätta är en lycklig kärnfamilj. Det är en man och en kvinna samt deras två barn. En dotter och en son. Det är någon slags medeltid och familjen går utmed vad man kan förutsätta är murarna på en borg. På bilden återfinns även helt ur kontext en drake. Men denna visar sig vara något av en maskot eller iaf återkommande figur i denna serie av matematikböcker.  Men om man gör en djupare analys av omslagsbilden så säger den även en hel del om den maktstruktur och genusförordning som kommer att följa eleverna genom boken. Den förmodade mamman går inte tillsammans med sin familj på bilden. Hon går bakom. 3steg som markerar att hon är underlägsen mannen. Att det är han som leder familjen. Vidare är barnen och mannen på bilden alla klädda i blått medan kvinnan har gröna kläder. Så med lite fantasi kan även tänkas att hon inte ens tillhör samma stam. För att ytterligare alienera henne ifrån de övriga har hon även ett ytterst malplacerat trollspö i handen som varken passar in i tid, epok eller bilden i övrigt.

Teman / Bilder
De olika kapitlen i Matteborgen 4a anknyter alla till något traditionellt manligt betingat så som vikingatiden, drakar och så vidare. Detta tar sin form genom de tecknade bilder som finns på i princip varje uppslag. Dessa bilder har även ett annat tema än de teman de blir ålagda genom sina diverse kapitel, och det är den systematiska återkomsten av den patriarkala maktstrukturen. Det ständiga mönstret är starka män och/eller hjälpsamma kvinnor. (Samtliga bilder jag valt att analysera kommer ligga som referens längst bak i dokumentet)
Den första bilden jag har valt att analysera är en bild på vad jag antar är en vikingafest. Män, kvinnor och barn är alla bjudna, och de alla förefaller väldigt glada. Men det finns en stor skillnad. Männen porträtteras ätandes och starka. Kvinnorna uppassandes. Klappar karlen på ryggen,  bär på deras mat eller tar hand om barnen. Intressant är att man längst ner i vänster hörn kan skönja att en hund glatt äter på ett ben.  Det medan kvinnorna fortfarande passar upp på männen.
Detta kan man givetvis försöka att prata bort genom att hävda att man bara visar den genusförordning som rådde på vikingatiden. Att man försöker göra en någotsånär korrekt historiebeskrivning. Detta argument faller dock ganska platt när man tar sig en titt vidare genom boken. Jag har även valt två bilder som är helt befriade från de bestämda teman som annars återfinns i de olika kapitlen. Dock så återstår det patriarkala temat. På ena bilden som ska fungera som ett incitament till geometri övningar så är det föga överraskande flickorna som mäter killarna och inte tvärtom, medans den andra bilden som endast fyller funktion som ordvits är väldigt tydlig i vad som förväntas av eleverna i klassrummet. Killen ska vara rolig, nonchalant och medelpunkten. Flickorna å sin sida ska plikttroget sitta med pennan i handen och le lätt åt killens underfundiga nonchalans. I ena fallet är flickan även befäst med en drömsk blick som utan tvivel än mer säkerställer killens position och status långt över de två flickornas.  
Den sista bilden jag valt att analysera är ett dubbeluppslag med ett fåtal uppgifter kopplade till bilden. Jag har valt att fokusera på uppgift D “Hur många färre kvinnor än män är det på bilden”
Om man helt frångår problematiken med att veta när en pojke blir man och en flicka blir kvinna så återstår fortfarande ett stort problem med denna frågeställning. Hur ser jag vem som är man och vem som är kvinna när de står med ryggen emot mig som åskådare?
Självklart har man löst detta på samma sätt som genom av resten av boken. Man förser männen med ett starkt karaktärsdrag och kvinnan det motsatta. Männen står i smedja, rullar en förutsatt tung tunna, bär på fisk eller förhandlar. Kvinnorna bär på tvätt och småpratar sinsemellan.


Slutsats:
Den slutsats jag drar av att ha gjort detta arbete är att matteborgen 4a genom sin tematiska samt grafiska sammansättning upprätthåller en patriarkal maktstruktur genom att ständigt göra det manliga till normativt. Denna “genussegregering” anser jag vara ytterst olämplig och borde därmed ej få förekomma i det studiematerial som vi erbjuder våra elever.
På detta sätt anser jag att denna bok är djupt olycklig att använda som studiematerial då den bidra till en fortsatt genusproblematik med sin ständiga manliga normativitet. 

Styckindelning osv blev fuckt av copy paste, men jag orkar inte bry mig, för ingen jävel kommer orka läsa allt det där iaf.

Lägenheten är ett kaos. Men jag väljer att se det som att ett rörigt hem egentligen bara är ett bevis på ett rörligt intellekt, och att det därmed i förlängningen betyder att jag inte är så dum som jag ser ut. Dagen har flytit på precis som jag förutspådde. En morgon med Stig och Yngve Frej, ett seminarium jag freestylade mig igenom utan större problem, satte favoriten Sandra i en prekär situation och satt sen mest och njöt över hennes tungomål. Ur norrlänskan från Abisko. Vackert.

Fick besök idag. Av en fjäril. Den flög runt mig ett tag, sen satte den sig på skärmen. Den var vacker, den trodde det var vår. Jag visade ut den i solen igen. Lät den i sin enfald tro på våren och livet. Inom ett par timmar har den frysit ihjäl, och dess färger misst sin glans. Tragiskt ändå att något kan ligga i sin kokong så länge bara för att få leva en dag. Vackert ändå att den korta tiden tog mig ur min.

Nu bär det snart av till Sebbelicious för att dinera en fredagssupe bestående av blodpudding och bacon. Inte illa på min ära. Sebbe är alltid licka trevlig, och hans mat är bra mycket bättre än min. Kanske får jag träffa Vince också. Som att vara på jobbet fast bra. Underbart söt liten krabat.

Efter Middagen och tillhörande häng blir det att ta mig vidare Norröver till Godsägarens dotter. Titta till hennes miljoninvestering, skruva ben på Ikea bord, insupa själslig närhet. Mäta djup inte i sinne inte kropp...

Stig, Yngve Frej, Fjäril, Art Brut, Kaiser Chiefs, Sebbelicious och Godsägarens dotter... Detta är sannerligen en bra dag.

Idag är en bra dag, så jag har nog inte så mycket att komma med faktiskt. Thursdays gone, och imorgon ett lättare pass framför datorn med tal om AV-centraler, talsyntes och andra hjälpmedel som jag inte har en aning om min kommun har att tillgå, men som imorgon för ungefär en och en halv timmes tid kommer att finnas tillhanda. Tycker man att allt är bra glider man allt som oftast rakt igenom högskolans nät med väl tilltagna maskor. 183cm går utan problem igenom bara man smörjer det hela lite grann. Så sensmoralen är att inte plugga mer än nödvändigt, och att ta helg redan på Torsdagen. Kan Scania så kan väl jag?

De få planer jag haft för helgen verkar effektivt ta död på sig själva, så jag ser fram emot en lugn och trevlig helg där en fotbollsmatch med tillhörande klagomål på Chips-Anders, Sidleds-Danne och Lasse L troligtvis kommer att få agera huvudnummer. Och där jag senare kommer få äta upp mina negativa ord... Iaf om Lasse L.

Men mest kommer jag att fundera över den där anomalin som springer runt och ställer till oreda i mitt limberska system. Som bygger bo och bränner broar om vartannat. Som man aldrig vet vart man har, men som ständigt dansar runt bland mina endorfiner. Ett yrväder, en hermelin bland katterna, en anomali. Min anomali. Undantaget som är bättre än regeln.

En ledig Onsdag då meningen var att jag skulle sova ut, ta en lång frukost och sen ta tag med alla de skolarbeten som ligger på hög halvfärdiga. Sov ut gjorde jag. Frukosten vart lång, men inte fan har jag tagit tag i något skolarbetande. Energin eller intresset finns bara inte där. Tog en timmes promenad på vårt allt för korta el-ljusspår istället. Resultatet? Inte mindre en 5st olika krämpor från midjan och neråt. Och nej, inte där. knäna vill inte, vänster ljumske och baksidalår skriker trots värmebyxor, och min högra fotled är irriterad även den. Efter en promenad. Mina leder är inte vad de borde vara. Men att låta mig följa med till värmen kommer inte på frågan. Det är bättre att jag plågas. Ja, jag är bitter. Att inte kunna röra mig utan att ha ont, inte sitta vid datorn utan att höger handled blir till is. Både i avseende värme och rörlighet, att tvingas bada 2ggr om dagen för att hålla kroppen i rörlighet är för jävligt. Hösten och frosten är inte längre bara själslig smärta.

har för första gången på sjukt länge ett craving efter alkohol. The oblivion. Men inte idag heller...

Nu ska jag lägga mig under täcket igen. Låta dagen passera. Vinka till den. Glädjas över att den aldrig kommer tillbaka. Men med en känsla av att den kommer att återkomma i mitt minne för lång tid framöver.

Dagens låt. Cold war kids - We used to vacation (finns givetvis inte på Spotify)

Någon gång i mellanstadiet skulle vi skriva en dikt till en månad. jag minns det som om det var igår. Jag vart tilldelad November. Jag vill aldrig mer vara November. Skulle November haft ett jobb hade det varit i ett kontorslandskap. Hade November varit en gestalt hade det varit Döden.

Men November är ingenting.

November är den där människan du sett men aldrig kommer ihåg. Tjejen som på utflykten satt i mitten av bussen och vars namn du knappt minns. Vars hårfärg du vagt tror var brun och vars ögon du inte ens du kan påminna dig att du någongång tittat henne i. Och försök inte ens komma ihåg hennes efternamn. Döp henne bara till November.

Jag vill aldrig mer bli November. Jag vill bli någon. Inte gärna känd, det är inte för mig. Men någon.

Dags att ta tag i det där med att skriva en bok. Inte för att bli känd, inte för att få tycka till i en soffa i en tv med en Steffo. Utan för att få lämna ett avtryck. För att slippa att vara November.

Mina känslor. Helgen har flygit förbi, har inte hunnit vara trött, inte hunnit vara apatisk, inte hunnit reflektera. Så jag gör det nu. I fredags var det de vuxna delarna i mig som tillgodosågs. Först lärare och sedan middagsbjudning med det stabila paret och nyblivna föräldrarna. Som alltid trevligt, som alltid engagerande, som alltid en kvinna som går til attack, och en man som verkar så tillfreds att man blir ständigt hänförd.

Lördagen var det däremot de mer ungdomliga sidorna som triggades med en helkväll för ungkarlar. Tvspel och fettchock. Minst lika trevligt, men på en helt annan nivå. Det är de icke rumsrena samtalen som är poängen, de elaka gliringarna, det dekadenta. Det är kebabpizza, chips och alkohol (eller i mitt fall läsk). Det är testosteron ut i fingerspetsarna.

Det är i den här gränsvärlden jag har svårt att hitta om inte mig så iaf min plats. 25åringar är allt från lattemammor till tvspelsjunkies. Och även om jag har hittat mig själv vet jag inte om jag passar in riktigt någonstans. Men jag hade trevligt i båda världarna. Det är i min egna värld i mitten jag inte trivs. Den minst sagt mediokra bisittaren Pelle Blohm har i sin bok om sin karriär som fotbollsspelare i Kina använt sig av metaforen I mittens rike. Så det gör även jag. Det är här jag inte trivs.

Och nej. Boken är inte heller den speciellt bra.

Jag fortsätter på känslospåret. Inatt återupplevde jag den gamla känslan som dog med Karin och som jag sen dess hade glömt existerade. Den ensamhet man kan känna när man inte är själv. Den avvisande kalla ryggen. Den där ensamheten man kan ta på. Den vill jag aldrig tillbaka till. I det här fallet har det nog mer med missförstånd och trötthet att göra. Men den höll mig sömnlös likväl ändå. På morgonen var allt som vanligt igen, det finns en självklarhet och en respekt som är värd så mycket mer än någon lösaktig sexuell relation kan vara. Att mäta djup i sinne och inte i kropp.

Tillsist ska jag bara slå fast att det finns ett hopp jag tidigare förbi sett här i Vagnhärad. Vi har ju en perrong. En perrong där man kan ta emot önskade gäster. En perrong där Vagnhärad möter världen. En perrong där magi kan skapas i ett ögonblick.

Dagens övriga magi. Magico Totti...

Dagen efter. Nykterheten och dess eftertänksamhet har hunnit ifatt. Igår vart en natt ett decenium, en otänkbarhet en sanning. Mitt liv för alltid lite rikare. Men allt är föränderligt. Idag känns självklarheten som bortblåst, och arbetet jag utfört har varit som bäst halvhjärtat. Axeln jag lever mitt liv runt har likt jordens slagits ur sin kurs. lätt tiltad är allt inte längre som förrut. en frostnatt blir till den varmaste på länge medan ett meddelande, ett liv på sidan om och ett tåg tillbaka till verkligheten tvingar av en täcket och frostbiten får man se sig självt i spegeln. Morgonen välkomnar en tillbaka till sin surrealistiska verklighet. Ömsom varm, ömsom frostbiten.