Studenten, ett tidigare liv, en saknad kamrat.
Appropå studenten så är det först och främst ett läge att tacka Jeanette för trevliga samtal och förlorade minnen som de här. Att prata med dig igen är en trevlig återkoppling till mitt tidigare liv. Även du är minnen från studenten, ett tidigare liv och är en saknad kamrat. Men det är mannen bakom Memoms jag saknar idag.
Deathmetal J. Min räddning på gymnasiet. Mannen med det långa håret och som sin första kontakt med klassen hävdade att han via hot om tortyr hade lärt sig en rad fakta om den minsta och kanske ettrigaste tjejen i klassen. Men det visste vi inte då. Vi fattade även föga att J skulle vara smartare och mer påläst än oss andra tillsammans. Tre år senare och inte en dag för tidigt tog vi studenten. Som den kallas. Jag var inte på något sätt lycklig. Jag var befriad. Jag hade även ett par grymma shorts på mig till kostymjackan. Och ett par Etnies med gula trasiga snören. Ett statement så gott som något. På klassfotot står jag med mössa o kostym som alla andra. Ser det ut som. Och i kollaget av småbilder mellan de olika skolornas delar i katalogen kysser jag Helena. Eller man ser mest henne. Ett bra val av herr fotograf. Men på ett hörn var jag med. Det var min dag. Inte en glädjens dag. Utan en lättnadens.
Sista dagen på Tessinskolan kommer jag nu ihåg mer tydligt. Det är märkligt vad man kan komma ihåg om man bara tänker på det. Jag kommer ihåg att jag till skillnad från alla andra lät bli att krama lärarna, utan bara tog dem i hand. Ett statement även det. Men mest minns jag alla som tröck sig mot utgången för att få komma ut genom dörrarna och slänga av sig sina mössor. Att de ville göra sig av med mössorna kunde jag förstå. Men inte glädjen. De som var gladast är väl de som jobbar på ett lager idag. Alternativt har 3barn. Eller varför inte båda?
Jag och J satte oss i de fotöljer som upprättats i den stora korridoren som jag inte kommer ihåg vad den kallades, men som var i närheten av kafeterian. Nåväl. Vi satte oss där och observerade spektaklet på avstånd. Vi hade varit nära vänner men glidit isär. Varför vet jag inte. Men har ett minne av att det var mitt fel. Så mycket minns jag. Hur som så satt vi där. Eleverna som trängdes för att komma ut vart färre och färre. Tillslut kunde Carro Gustafsson baxa igenom sin tjocka bakdel genom dörrarna och en lärare kom förbi och sa åt oss att gå ut. Snart vart det korta svaret. Kan inte minnas att vi sa så mycket mer. Jag minns det som en tystnad. Vi satt kvar en stund. Nöjda med att vi aldrig behövde ta oss dit igen. Absolut inte vemodigt. Bara en tyst överrenskomelse. Sen inget mer. Jag tror vi tog i hand och sen gick vi ut åt varsitt håll. Och sedan dess har jag inte hört av min J. Han som gjorde stora delar av gymnasietiden dräglig. Och som jag idag efter att ha pratat med Jeanette saknar och undrar vad han gör.
Deathmetal J. Min räddning på gymnasiet. Mannen med det långa håret och som sin första kontakt med klassen hävdade att han via hot om tortyr hade lärt sig en rad fakta om den minsta och kanske ettrigaste tjejen i klassen. Men det visste vi inte då. Vi fattade även föga att J skulle vara smartare och mer påläst än oss andra tillsammans. Tre år senare och inte en dag för tidigt tog vi studenten. Som den kallas. Jag var inte på något sätt lycklig. Jag var befriad. Jag hade även ett par grymma shorts på mig till kostymjackan. Och ett par Etnies med gula trasiga snören. Ett statement så gott som något. På klassfotot står jag med mössa o kostym som alla andra. Ser det ut som. Och i kollaget av småbilder mellan de olika skolornas delar i katalogen kysser jag Helena. Eller man ser mest henne. Ett bra val av herr fotograf. Men på ett hörn var jag med. Det var min dag. Inte en glädjens dag. Utan en lättnadens.
Sista dagen på Tessinskolan kommer jag nu ihåg mer tydligt. Det är märkligt vad man kan komma ihåg om man bara tänker på det. Jag kommer ihåg att jag till skillnad från alla andra lät bli att krama lärarna, utan bara tog dem i hand. Ett statement även det. Men mest minns jag alla som tröck sig mot utgången för att få komma ut genom dörrarna och slänga av sig sina mössor. Att de ville göra sig av med mössorna kunde jag förstå. Men inte glädjen. De som var gladast är väl de som jobbar på ett lager idag. Alternativt har 3barn. Eller varför inte båda?
Jag och J satte oss i de fotöljer som upprättats i den stora korridoren som jag inte kommer ihåg vad den kallades, men som var i närheten av kafeterian. Nåväl. Vi satte oss där och observerade spektaklet på avstånd. Vi hade varit nära vänner men glidit isär. Varför vet jag inte. Men har ett minne av att det var mitt fel. Så mycket minns jag. Hur som så satt vi där. Eleverna som trängdes för att komma ut vart färre och färre. Tillslut kunde Carro Gustafsson baxa igenom sin tjocka bakdel genom dörrarna och en lärare kom förbi och sa åt oss att gå ut. Snart vart det korta svaret. Kan inte minnas att vi sa så mycket mer. Jag minns det som en tystnad. Vi satt kvar en stund. Nöjda med att vi aldrig behövde ta oss dit igen. Absolut inte vemodigt. Bara en tyst överrenskomelse. Sen inget mer. Jag tror vi tog i hand och sen gick vi ut åt varsitt håll. Och sedan dess har jag inte hört av min J. Han som gjorde stora delar av gymnasietiden dräglig. Och som jag idag efter att ha pratat med Jeanette saknar och undrar vad han gör.
Kommentarer
Trackback
