För fin för fotfolket

Återigen har jag flyttat söderut. Men bara för en dag eller tre. Imorgon bär det av "hemåt" igen, och där kommer jag att förbli för en överskådlig framtid. Jul och nyår ska avklaras. Om inte annat. C ska fly norr, väldigt mycket norr. Men trots det känns allt lugnt o skönt. Ligger efter med mitt arbete om samerna och deras språk, men vad gör det? Snön faller stilla och jag tuggar i mig en sån där liten apelsin som kallas satsumas, klementin eller nektarin. Vem kan känna stress då? Och kärt barn har som sagt många namn.

Har reflekterat över min/vår utbildning med Skatan. Han ligger ett år före och letar jobb. Lönerna är löjeväckande... Men när allt kommer omkring har ju kraven jag haft på mig under min utbildningen varit detsamma,  så ska kanske inte klaga. Hoppas få ett jobb med beskrivningen träningsoverall, kulmage och visselpipa. Det vore behagligt.



Och jag kan leva med låg lön. Jag får gifta mig med en jurist.

Visserligen är det lite mer än en vecka som har förflutit sedan den där fredagen då en kram på en station fick tiden att stå lite stilla. Lite mer än en vecka sedan vi spelade biljard som tydligen var gratis och lite mer än en vecka sedan livet började på riktigt. 25år som på en vecka blir dåtid. En vecka är ingen tid i stor mening, men en livstid i en liten. På en vecka har jag hittat en person som mest troligt är precis det jag söker. Efter en dag skickade jag "det är det här eller inget" till en vän. Lite som en livlina för en man som framför sig hade ett pris större än en miljon.

Det är en smått surrealistisk känsla. Känslan av att allt klaffar. Känslan av att är rätt. Jag menar allt. Ja. Allt. Precis allt. Jag måste lära mig att använda koftor bara... Ett litet pris att betala. 

Jag har även hunnit med att se en Lars som kommit hem. Sett en Lars komma hem och samtidigt själv ha gjort det genom kvinnan i  mina armar. Jag är nöjd.

Vid eventuellt agg gentemot stavfel eller brister i meningsbyggnaden ber jag att få hänvisa edera klagosånger till systembolagets kundtjänst. En mening för att helt frånsäga sig allt ansvar. Ett ansvar man så sällan tar på etern överhuvudtaget. Snart är det dags för en promenad bort till godislandet för att åtnjuta en Lars som kommit hem igen. Bildlig musik när den är som bäst. Själv är jag mest nöjd över sällskapet och att få vara en av två favoriter. Jag kommer gå med en egen fröken svår. Eller en hjärter dam. Man vet aldrig riktigt. Hur som så har ett norrsken sällan varit vackrare än när hon ler. När ögonen ler mer än munnen, och tiden står alldeles still. Nu börjar bordet bli dukat och maten ta form. Det blir varken mer eller bättre idag. Trevlig helg mina vänner.

Och den kan gå till attack som en tjock människa mot en kladdkaka. Full frontal. Ett arbete om svenska minoritetsspråk ska avhandlas. Jag tror att det kommer att gå vägen till slut, men just nu är det varken prioritet i sinne eller tanke.

Just nu förfaller mina dagar i Linköping. Lite plugga, lite samkväm, lite plock och lite promenad. Igår var det glöggkväll med människor jag hoppas träffa igen, och imorgon är det fredag och Winnerbäck. Idag är dagen mittemellan. Det är alldeles tyst, alldeles upplagt för att plugga. En behaglig tidspan av ensamhet.  Men ett sms kan räcka för att få en att undra. Det blir intressanta dagar framöver.

En ytlig vänskap kan fortlöpa i åren 3 via ett hej om halvåret. Samma ytliga vänskap kan bli så mycket mer av en kram på en station. En grå helg i en trött stad kan vara vackrare än Venedig, och matlagning kan återigen bli mer ett nöje än ett nödvändigt ont. Todo ocurre por una razón.

Fortfarande är allt för nytt för att kasta hatten i luften, säga upp lägenheten eller springa naken genom staden. Men det är lite den glädjen som nu är inneboende i mina sinnen. Och skulle glädjen mot förmodan dippa, ja, då tar jag återigen hjälp av dig och det du lärt mig. Mest i form av Fabienne DelSol och deras Laisse tomber les filles. Tillsammans med Toy Dolls Nellie the elephant ligger den ohotat i topp om titeln som mest auditiva glädjespridare. Todo ocurre por una razón.

En hel helg utan en enda sekund av jobbig tystnad. Alltid bra musik. Alltid underbara samtal. 13 timmar i en säng med samtal och samförstånd. Allt från en Charles - Ingvar till en Jönsson. Skratt, vattniga ögon och en känsla av du alltid funnits i mitt liv. inget var konstigt att berätta, inget var konstigt att höra. Todo ocurre por una razón.

Nu är jag ensam med en känsla av positiv saknad. Det är som inte länge tills vi träffas igen, och inget är jobbigt med Fabienne DelSol i öronen. Jag försöker att inte dra för stora växlar, play it cool och inse att tiden bara är barnet. Men det här barnet vill äta upp sina grönsaker. Grönsakerna som för ett barn är som saknaden för en vuxen. Ett nödvändigt ont. När allt kommer omkring Todo ocurre por una razón. Det är bara att gilla läget och hoppas på det bästa. 3 dagar har gjort mig säker. Todo ocurre por una razón. 





Glömde en sak. får infoga det så här i efterhand. En tågresa kan även den vara underbar även om den är åt fel håll. bara man via sms blir förknippad med en rödhårig farmare känd från TV. Att svara elakt och få svaret

"Nej. jag skojade bara. det är bara nördar och negrer som håller på med kärlek. Du vet,  sånna där människor som är födda i onödan."

Att skratta till och få en undrande blick av en medresenär, rycka på axlarna och visa henne meddelandet. Få en undrande blick. Le tillbaka och sen inte berätta några omständigheter. Lixom förutsätta att vi alla tyst håller med. Nördar och negrer. Stor humor av en stor människa. En vacker människa. En bra människa. En orsak som har hänt av en anledning.

Svenskan brukar anklagas för att vara världens enda språk som har ett ord med betydelsen lagom. Det är givetvis inte i närheten av sant. Däremot så förundras jag över bruket av ordet perfekt. Lagom är ju ett så sympatiskt uttryck. Det är bra så, det är lagom. Perfekt å sin sida är pompöst och småsint. Perfekt är ett obrukligt ord, en utopi. Ingen kommer någonsing uppleva perfekt, känna perfekt, smaka perfekt. Perfekt är ett ord som pissar på vår samtid och självkänsla. Perfekt har inga grader, ingen prutmån. Perfekt är just perfekt. Alldeles perfekt är alldeles fel. Ville bara få det sagt

Idag har varit en mycket bra torsdag. Rakt igenom. Med minoritetsspråk, en lunch med en finlandssvenska och hennes juvel. 5månader perfektion. En framtids tro, ett hopp och en kall öl i ett varmt bad. En diskussion, En förståelse, ett 10" samtal i en säng. Tända ljus, te och Steve Kopandy. Men perfektion? En bit ifrån. Hoppet delar bara min säng genom text i en ruta. Baby steps and giant leaps.  

Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms
Jag vet hur det känns
När allvaret har blivit ett skämt
När tystnaden skräms
Vad är det som hänt

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Regnet slår mot rutorna nu
Men natten är ljus i ett land utan ljud
Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Lägenheten är lika spretigt stökig som en låt av The Hives, och likt den ylande Pelle så tycker jag att det är bäst i världen. Ja, inte The Hives utan kaoset. Jag trivs med travarna av papper och böcker som blir till murar i mitt fort av skolarbeten. Mitt fort som så lätt störtas av televisionens katapulter, lättjans attacker eller bara tristessens trojaner. Tur att jag har ljudvallarna som kan stötta upp mitt fort av papper. Imorgon blir det att ta sig från mitt fort till det gröna för att inhandla proviant för att skapa min suppleant. Den effektive skrivglade dansken. Den högröde i brynja. Han som än mer trivs mitt bland ljudvallar, papper, glas, tallrikar, kaos och dekadent svettluktande skrivarbete. Maniskt skrivande, ordbajsande, språksvängande, facksvenska, stilism och retorik... Samt en vettig interpunktion.

Det är våra minoritetsspårk som ska arbetas kring. Eller bristen av dem i vår skola. Styrdokument som inte följs. Lite så. Med fokus på Samiskan och meän kieli. Detta medför att jag på torsdag ska bege mig till Sveriges "bra luft" och utmana favelor och högerextremism för att besöka deras högskola för ett konvent angående arbetet med just dessa frågor i den svenska skolan. Känns faktiskt odelat positivt, av både en, två och tre anledningar. Alltid bra att källhänvisa till det talade ordet. Svårt att kolla fakta efteråt.

Resultatet kommer om ett par veckor. Tills dess råder totalt besöksförbud och mörkläggning 23.00.

Jag brukar ju alltid hävda att jag bara kan skriva när jag är blå, och ska jag vara ärlig så tycker jag också att det är så. Det är bara då det blir bra.

Just nu är jag allt annat än blå. Det har varit en trevlig helg med fin besök från tälje på fredagen, fetkväll med tvspel och karlar på lördagen och en julmarknad på söndagen. Utöver det har sista tiden behandlat mig väl.

Hösten är ljumen och det slog mig att vädret inte skillde sig så nämnvärt så här första advent från hur vädret var i midsomras. Lite kallare, men torrare. Ungefär lika. Skillnaden var att man inte mot all logik drog fram grillen. För att återkomma till midsommar och min ständiga referenspunkt fotbollen så är jag även i ett positivt momentum. Ser det vackra i detaljer och ögonblickens magi. Den faktiska värmen av en kopp te och den själsliga av att krama en gammal "elev".

Och som om inte det vore nog. Det är söndagkväll och jag behöver inte tänka på att det snart är läggdags, jag är åter student, med vetskapen om att en sovmorgon är okej. Men samtidigt är det inte längre än tills tisdag innan jag träffar eleverna igen. Får säga åt L att sluta tjata och D att han måste säga till när han inte förstår. Och alla mellan dessa ytterligheter. Men bara för en dag. En dag att säga om inte hejdå så i alla fall på återseende. Auf wiedersehn.

Barcelona vann och ljuset som är tänt är mer för baskernas ära än som någon kristen ritual. Sist men inte minst så kramade jag tjejen från bussen idag. En smula märkligt. Hon vet ju nu. Och tiden då? Jo, tiden stod både still och åkte bakåt.

På en buss till Trosa igår kom jag och tänka på att det är ännu en människa jag borde hylla i min blogg. Det börjar bli ett återkommande tema. Den som ska hyllas idag är en för mig modern vardagshjälte. Kanske inte så att han på något sätt räddar världen varken från tomburkar eller riktiga problem, men han ger mig ett  slags själsligt hopp.

Raymond är min moderna vardagshjälte. En man som vågar stå för att jobba är värdelöst. Som vägrar bli en ekorre i vårt hjul. En man som spelar synt i blått hår och skriver krönikor i en pokertidning, inte för att han kan något om det utan för att det är vad som betalar sig bäst. Raymond lever av och på kultur. Jag önskar att jag haft modet att välja den osäkra vägen. Styrkan att säga nej och ärligheten att stå upp för att jobba är ett skit. Raymond är 180cm hopp, 75kilo vardagshjälte.

Det blir sena nätter med film i mörkret. Som 10" sällskap. Efter att ha betat mig igenom Emir och dennes Zigenare har jag nu slagit rot i öst. Det är ett märkligt fenomen att betänka. Den Asiatiska filmkonsten och den Amerikanska industrin. Det är en brottningsmatch mellan en industriellt sondmatad kentucky fried chicken brolier och en tekniskt kompetent asiat. Asiaten kommer att briljera rent tekniskt mot en stor, tung orörlig amerikan. Men när allt kommer omkring så slutar det med att asiaten ligger platt under amerikansk tyngd. Moralisk segrare som bäst. Industrin vinner alltid över känslan. Alltid.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det bjöds på för mat i skolbespisningen idag. Däremot kan jag minnas det första och troligtvis enda kärlekbrev jag någonsin skrivit. Eller brev och brev. Mer en deklaration i märklig, nästintill oläslig font som hamnade underst i lådan som stod längst in i garderoben. Känslan är att lådan i sig var gjord i slöjden, men frågan är av vem. För inte var det av mig. Ett brev varken för allmän eller specifik beskådning. Men igen, den gränsen är nog väldigt tunn när det kommer till ungdomar i de tidiga tonåren. Hur som så fanns där en tilltänkt mottagare av brevet som aldrig var ett brev. Idag satt hon på bussen.

Hon framkallade fragment av en ungdom. En skolpjäs, en Mårten Gås och en genant stor skillnad. Ett samtal från en cykel, en tonårsförälskelse och en utskällning för att jag kommit hem en timma försent. Alltsammans medan du istället ännu inte hade gått ut för att börja din Fredag. Skillnader sa Bill.

Jag minns även ett samtal i en sluss. Ett sånt där utrymmet mellan två dörrar som man bygger i gympahallar och ICA butiker. Jag minns inte vad vi pratade om, det gör jag aldrig. Koncentrationen låg som alltid i ditt sällskap på att låta vettig och hålla borta de röda kinderna. Jag minns däremot att jag lyckades trycka sönder glaset i brandvarnaren och att jag aldrig cyklat så fort som jag cyklade därifrån. Men det kom aldrig någon och konfronterade mig, så jag antar att du höll ditt ord att inte berätta. Tonårsminnen som kommer bestå.

Hur skulle det ha varit? Spelar det någon roll? 10-12år. Tid som försvunnit, tid som använts olika. jag förutsätter att jag är äldre rent tidsmässigt, men tid är som tid är och du var bra mycket äldre än mig redan för 10år sedan. Idag är du fortfarande äldre, om än fortfarande inte i tid. Jag hade väskan över axeln när jag kom från skolan medan du hade bytt ut den mot en barnvagn i armarna och en sorg som tynger dina axlar istället. Skillnader sa Bull.

Ingenting av relevans. Bara en kärleksförklaring i efterhand och ett brev för specifik och allmän beskådning. Skillnaden är ganska hårfin så här på etern.

Sen natt framför tvn bidrog till en längre sovmorgon än vanligt. Men söndag är en synddag. Om nu en sovmorgon är en last. Dagen startade iaf med en sovmorgon. Och en tallrik gröt och en kiwi. Vilket inte bara var dagens frukost, utan även dagens lunch. Att jag hade glömt bort hur gott gröt kan vara. För att inte prata om kiwi. Frukten, inte fågeln. Fågeln har jag ingen aning om hur den smakar.

Träna har jag gjort idag också. Det vart en timma i spåret och en halvtimma transport dit och hem. Grymt skönt en dag som denna. Lagom värme, lagom luftfuktighet och ett kladdigt spår som mest gav associationer till ett juniorlag på grönbete. Den där första träningen på gräs som man alltid såg fram emot, men som alltid slutade med sprutande mjölksyra och en Lången som kalvade. Om vi nu ska fortsätta med farm metaforerna.

Flytta vill jag göra också. Vart vet jag inte. Men pluggandes på distans, utan jobb och utan vänner så känns det ju lite som att det kvittar. Bara jag kommer härifrån. Diskuterade städer med en Johanna från Falun. Falun är bra, men känns kontaminerat. Kalmar har bara gett mig positiva besked, men det ligger så galet avsides. Jag tänker Västerås. Verkar lagom stort, lagom lugnt. En timma ifrån Sthlm. Kanske ska titta på det först bara.

Nu dags för en stor kopp te... och en kiwi. En vecka in i träningen, känns fortfarande bra. Se till att peppa mig!

Dag två. Snart är det nog över för denna gång. Men jag hoppas inte det. Simkort, frukt och nyttig mat inhandlat och använt i sina olika former. Dagens pass vart det tyngsta i mannaminne. Den lilla bröstmuskulatur jag besitter var arg sen gårdagen och redan efter 20 längder var jag redo att ge upp, men gav mig fan på att iaf göra 40. Det vart 60. Tjurigheten och den inre demonen vid namn tävlan visade sina fula trynen och vassa horn. Resultat. Ett boostat ego, en ond rygg och ett svullet knä. Dag två. Simning. min kropp i ett nötskal. Ingångsvikten och omkretsen daterades iaf till 86/95. nästa mätning ska ske på julafton då jag haft ungefär 1.5mån på mig att träna bort så mycket som möjligt. Då är det även lätt att se om det går att ätaa upp 1.5mån träning på en lite dryg vecka. Chansen är överhängande.

I övrigt har det varit en rätt lugn dag. Lugnt på praktiken, inget pluggande på sidan om. En middag innan täningen. En till efteråt. Var galet hungrig. Och trött. Resultatet. Gröt, kiwi och ägg. En blandning som var precis så spretig och dålig som den låter. Men åt man det var för sig så gick det.

Har en löjligt bra känsla just nu. Dagarna går åt på skolan, sen finns bara plats för träning och matlagning innan det blir intressanta samtal med nya o gamla vänner. Höstmörkret är mer påträngande än någonsin men hålls ute av ett inre ljus och en yttre omständighet. En ömmande kropp jag längtat efter och en vänlig röst jag aldrig hört.

Dålig dag efter dålig sömn. Försökte ta mig till bussen, gick inte. Inte idag. Vart ett 2h gång och joggingpass istället. Perfekt start på veckan. Bara få vara ute i naturen. Inte träffa en människa, bara själv med vinden och träden. Musiken och tankarna. Vill likt den självgode ha ett statligt underhåll för att ha möjlighet att leva som kulturperson. Att den självgodes böcker om Arn drar in mer pengar än de någonsin är värda är oviktigt i sammanhanget. De välbeställda och självgoda kan behöva ett par 100 000 till. Mest för att ytterligare distansera sig från den massa de borde skriva för.

Tankarna i spåret flöt omkring likt Kelly Slaters roll i Baywatch. På en bräda på en våg.  Sådär lite uppepå både bildligt och textuellt. Ingen direkt inverkan på handlingen, bara en snygg surfkille. För att stävja den sexistiska balansen. Min sexisistiska balans hamnade inte längre bort än min syster. Min älskade. Hur ska jag hitta någon att trivas med när du är min syster? Du som är starkare än Pippi och vackrare än världen. Och varför ställde Kelly Slater upp i Baywatch?

Oundvikligt är det också att låta bli att minnas min tid som vänsterback. Spåret ligger ju intill den där planen som man bara med speciell tillåtelse av Gunnar den galna vaktmästaren fick beträda. Om ens då. Jag kommer ihåg en dag då jag själv tagit min boll (som så ofta) och cyklat iväg till "vallen" för att få skingra tankar och vara själv. Gunnar var givetvis där. Aldrig trevlig, aldrig glad. Alltid Gunnar. Men den här dagen var annorlunda, Gunnar klippte B-planen. Vet inte vad som hände egentligen. Men jag minns det som att han stannade gräsklipparen, tog av sig hörlurarna och talade. Talade de magiska orden. "Du kan vara på A-plan." Precis så sa han. Du kan vara på A-plan var just där och då vackrare än något annat. Jag fick vara på Gunnars skötebarn, Njuta av hans neurotiska skötande av en gräsmatta om 105 x 68 meter. Tror inte Gunnar finns kvar längre. Och med honom dog något vackert. Det är märkligt att en gräsmatta fortfarande kan förmedla sådan känsla. Ingen annan är som den. Den första kärleken.

Börjar bakifrån. Inte bara i rubriken, utan även i tid. Och i hopp. Från tiden där då det vackra mellannamnet Villemo var mitt lugn, och min stress. Min räddning och min förtvivlan. Föralltid är hon kärlek, föralltid dativobjekt. Idag kom Villemo förbi igen, den jag varje morgon begraver och varje kväll borstar av hade idag kommit upp på eget bevåg och genom ett barns skakiga hand. Villemo. Jag unnar dig allt gott, men även mig själv en absens (ja, slå upp det. Perfekt ord på svenska) från henne. Inte för att jag vill tillbaka, inte för att det var så fantastiskt, men för att jag saknar min närmsta vän. Lugnet hänger även det ihop med förr. Lugnet jag alltid saknat saknas fortfarande. Men det känns som att det är på ingående. Ett vinterlandskap fast tvärtom.

Sista tiden har de varit för mycket för att berätta om. Men fastslår melankoliskt att singellivet knappast är skapat för mig. Inte heller alkoholen som gör sig påmind dagar som dessa. När kylan inte bara är reell utan även själslig. Den där tiden av ovetskap, av härlig spänning och drömmar om den stora kärleken är inte heller för mig. Magont och dålig sömn har jag nog av ändå. Ta mig härifrån och vill jag att nått ska hända får jag tydligen göra det själv. 5 sömnlösa nätter tillsammans och ett sjukhusbesök. Kärlek i sin essens. Inte en massa spel, 4 dejter och ett meningslöst samtal över en bit mat som man sen ska diskutera om vem som ska betala. Ingen sallad för att verka nyttig eller flaska rött för att verka belevrad. Enkel kravlös kärlek. Dit vill jag åter. Imorgon kan vara en bit på vägen. Vem vet? Kanske får jag vänta till helgen, vintern eller till våren. Eller efter fribiljetten till himlen. Men jag vet att den finns. Kärleken. För jag har sett den. Och jag tror att den är blond.

Appropå studenten så är det först och främst ett läge att tacka Jeanette för trevliga samtal och förlorade minnen som de här. Att prata med dig igen är en trevlig återkoppling till mitt tidigare liv. Även du är minnen från studenten, ett tidigare liv och är en saknad kamrat. Men det är mannen bakom Memoms jag saknar idag.

Deathmetal J. Min räddning på gymnasiet. Mannen med det långa håret och som sin första kontakt med klassen hävdade att han via hot om tortyr hade lärt sig en rad fakta om den minsta och kanske ettrigaste tjejen i klassen. Men det visste vi inte då. Vi fattade även föga att J skulle vara smartare och mer påläst än oss andra tillsammans. Tre år senare och inte en dag för tidigt tog vi studenten. Som den kallas. Jag var inte på något sätt lycklig. Jag var befriad. Jag hade även ett par grymma shorts på mig till kostymjackan. Och ett par Etnies med gula trasiga snören. Ett statement så gott som något. På klassfotot står jag med mössa o kostym som alla andra. Ser det ut som. Och i kollaget av småbilder mellan de olika skolornas delar i katalogen kysser jag Helena. Eller man ser mest henne. Ett bra val av herr fotograf. Men på ett hörn var jag med. Det var min dag. Inte en glädjens dag. Utan en lättnadens.

Sista dagen på Tessinskolan kommer jag nu ihåg mer tydligt. Det är märkligt vad man kan komma ihåg om man bara tänker på det. Jag kommer ihåg att jag till skillnad från alla andra lät bli att krama lärarna, utan bara tog dem i hand. Ett statement även det. Men mest minns jag alla som tröck sig mot utgången för att få komma ut genom dörrarna och slänga av sig sina mössor. Att de ville göra sig av  med mössorna kunde jag förstå. Men inte glädjen. De som var gladast är väl de som jobbar på ett lager idag. Alternativt har 3barn. Eller varför inte båda?

Jag och J satte oss i de fotöljer som upprättats i den stora korridoren som jag inte kommer ihåg vad den kallades, men som var i närheten av kafeterian. Nåväl. Vi satte oss där och observerade spektaklet på avstånd. Vi hade varit nära vänner men glidit isär. Varför vet jag inte. Men har ett minne av att det var mitt fel. Så mycket minns jag. Hur som så satt vi där. Eleverna som trängdes för att komma ut vart färre och färre. Tillslut kunde Carro Gustafsson baxa igenom sin tjocka bakdel genom dörrarna och en lärare kom förbi och sa åt oss att gå ut. Snart vart det korta svaret. Kan inte minnas att vi sa så mycket mer. Jag minns det som en tystnad. Vi satt kvar en stund. Nöjda med att vi aldrig behövde ta oss dit igen. Absolut inte vemodigt. Bara en tyst överrenskomelse. Sen inget mer. Jag tror vi tog i hand och sen gick vi ut åt varsitt håll. Och sedan dess har jag inte hört av min J. Han som gjorde stora delar av gymnasietiden dräglig. Och som jag idag efter att ha pratat med Jeanette saknar och undrar vad han gör.

Måndag morgon är alltid just måndag morgon. Vare sig det är stundande lov, första dagen på semestern eller bara en grå grå morgon i November. Idag är det både första dagen på ett lov och en grå dag i November. Men likt förbannat är det en måndag morgon. Idag är det visserligen lite mindre måndag än andra måndagar. Lägenhet ska inspekteras och förhoppningsvis ska kläder inhandlas. Men på ett annat sätt är det mer måndag än någonsin. Det är måndag morgon på riktigt. Det är att kasta känslor mot en vägg och det är fria vägar ut.

Rast, vila. Lumpen var aldrig för mig, och med det kommer jag enligt den där Jox aldrig att bli man. Aldrig. Inte om man inte gjort lumpen. För så sa hans farfars far. Men trots att jag inte är man så lånar jag uttrycket från männens militärtjänst. Rast, vila. Det är det som gäller nu. En veckas välförtjänt lov väntar.

I ett försök att samla mig själv så är det dags att sammanfatta den senaste tiden. Livet har pågått på samma sätt som godsägarens dotter gör. Ständigt flöde, få uppehåll. Bra på alla sätt, men svårt att komma ihåg detaljer och se skiftningar i det ständiga flödet. Missförstå mig inte. Det är ett sockersött attribut.

Man kan tycka att jag borde ha massor att skriva nu när det var ett tag sen, men tyvärr är så inte fallet. Jag har hållt mig "hem"ifrån genom praktik och utflykter, jag har haft möten på jobbet. Och där har vi nått intressant. Sätt in en 40kommunalanställda klimakterietanter för att diskutera frågor. Vilka som helst. Och jag lovar dig... Det kommer att ätas 5sorters brie och ett mindre lastbilsflak med kakor. Det är på den nivån det är. Man klagar över arbetsbördan med kaksmulor i mungipan och en brieost på ingående.

Idag fredag blir det ytterligare en utflykt till den stora staden i norr. En utekväll vart en soffkväll och tacobuffe. På schemat för helgen i övrigt står ett möjligt besök hos herr Tatuerare samt ett lägenhetsbesök. Får jag i uppgift att ta hand om mig själv under Lördagen så finns chansen att jag tar mig till broderns residens för att träffa de där barnen som även de bor därborta i periferin av Stockholm.