För fin för fotfolket

Börjar bakifrån. Inte bara i rubriken, utan även i tid. Och i hopp. Från tiden där då det vackra mellannamnet Villemo var mitt lugn, och min stress. Min räddning och min förtvivlan. Föralltid är hon kärlek, föralltid dativobjekt. Idag kom Villemo förbi igen, den jag varje morgon begraver och varje kväll borstar av hade idag kommit upp på eget bevåg och genom ett barns skakiga hand. Villemo. Jag unnar dig allt gott, men även mig själv en absens (ja, slå upp det. Perfekt ord på svenska) från henne. Inte för att jag vill tillbaka, inte för att det var så fantastiskt, men för att jag saknar min närmsta vän. Lugnet hänger även det ihop med förr. Lugnet jag alltid saknat saknas fortfarande. Men det känns som att det är på ingående. Ett vinterlandskap fast tvärtom.

Sista tiden har de varit för mycket för att berätta om. Men fastslår melankoliskt att singellivet knappast är skapat för mig. Inte heller alkoholen som gör sig påmind dagar som dessa. När kylan inte bara är reell utan även själslig. Den där tiden av ovetskap, av härlig spänning och drömmar om den stora kärleken är inte heller för mig. Magont och dålig sömn har jag nog av ändå. Ta mig härifrån och vill jag att nått ska hända får jag tydligen göra det själv. 5 sömnlösa nätter tillsammans och ett sjukhusbesök. Kärlek i sin essens. Inte en massa spel, 4 dejter och ett meningslöst samtal över en bit mat som man sen ska diskutera om vem som ska betala. Ingen sallad för att verka nyttig eller flaska rött för att verka belevrad. Enkel kravlös kärlek. Dit vill jag åter. Imorgon kan vara en bit på vägen. Vem vet? Kanske får jag vänta till helgen, vintern eller till våren. Eller efter fribiljetten till himlen. Men jag vet att den finns. Kärleken. För jag har sett den. Och jag tror att den är blond.