För fin för fotfolket

Jag brukar ju alltid hävda att jag bara kan skriva när jag är blå, och ska jag vara ärlig så tycker jag också att det är så. Det är bara då det blir bra.

Just nu är jag allt annat än blå. Det har varit en trevlig helg med fin besök från tälje på fredagen, fetkväll med tvspel och karlar på lördagen och en julmarknad på söndagen. Utöver det har sista tiden behandlat mig väl.

Hösten är ljumen och det slog mig att vädret inte skillde sig så nämnvärt så här första advent från hur vädret var i midsomras. Lite kallare, men torrare. Ungefär lika. Skillnaden var att man inte mot all logik drog fram grillen. För att återkomma till midsommar och min ständiga referenspunkt fotbollen så är jag även i ett positivt momentum. Ser det vackra i detaljer och ögonblickens magi. Den faktiska värmen av en kopp te och den själsliga av att krama en gammal "elev".

Och som om inte det vore nog. Det är söndagkväll och jag behöver inte tänka på att det snart är läggdags, jag är åter student, med vetskapen om att en sovmorgon är okej. Men samtidigt är det inte längre än tills tisdag innan jag träffar eleverna igen. Får säga åt L att sluta tjata och D att han måste säga till när han inte förstår. Och alla mellan dessa ytterligheter. Men bara för en dag. En dag att säga om inte hejdå så i alla fall på återseende. Auf wiedersehn.

Barcelona vann och ljuset som är tänt är mer för baskernas ära än som någon kristen ritual. Sist men inte minst så kramade jag tjejen från bussen idag. En smula märkligt. Hon vet ju nu. Och tiden då? Jo, tiden stod både still och åkte bakåt.