För fin för fotfolket

Jag brukar ju alltid hävda att jag bara kan skriva när jag är blå, och ska jag vara ärlig så tycker jag också att det är så. Det är bara då det blir bra.

Just nu är jag allt annat än blå. Det har varit en trevlig helg med fin besök från tälje på fredagen, fetkväll med tvspel och karlar på lördagen och en julmarknad på söndagen. Utöver det har sista tiden behandlat mig väl.

Hösten är ljumen och det slog mig att vädret inte skillde sig så nämnvärt så här första advent från hur vädret var i midsomras. Lite kallare, men torrare. Ungefär lika. Skillnaden var att man inte mot all logik drog fram grillen. För att återkomma till midsommar och min ständiga referenspunkt fotbollen så är jag även i ett positivt momentum. Ser det vackra i detaljer och ögonblickens magi. Den faktiska värmen av en kopp te och den själsliga av att krama en gammal "elev".

Och som om inte det vore nog. Det är söndagkväll och jag behöver inte tänka på att det snart är läggdags, jag är åter student, med vetskapen om att en sovmorgon är okej. Men samtidigt är det inte längre än tills tisdag innan jag träffar eleverna igen. Får säga åt L att sluta tjata och D att han måste säga till när han inte förstår. Och alla mellan dessa ytterligheter. Men bara för en dag. En dag att säga om inte hejdå så i alla fall på återseende. Auf wiedersehn.

Barcelona vann och ljuset som är tänt är mer för baskernas ära än som någon kristen ritual. Sist men inte minst så kramade jag tjejen från bussen idag. En smula märkligt. Hon vet ju nu. Och tiden då? Jo, tiden stod både still och åkte bakåt.

På en buss till Trosa igår kom jag och tänka på att det är ännu en människa jag borde hylla i min blogg. Det börjar bli ett återkommande tema. Den som ska hyllas idag är en för mig modern vardagshjälte. Kanske inte så att han på något sätt räddar världen varken från tomburkar eller riktiga problem, men han ger mig ett  slags själsligt hopp.

Raymond är min moderna vardagshjälte. En man som vågar stå för att jobba är värdelöst. Som vägrar bli en ekorre i vårt hjul. En man som spelar synt i blått hår och skriver krönikor i en pokertidning, inte för att han kan något om det utan för att det är vad som betalar sig bäst. Raymond lever av och på kultur. Jag önskar att jag haft modet att välja den osäkra vägen. Styrkan att säga nej och ärligheten att stå upp för att jobba är ett skit. Raymond är 180cm hopp, 75kilo vardagshjälte.

Det blir sena nätter med film i mörkret. Som 10" sällskap. Efter att ha betat mig igenom Emir och dennes Zigenare har jag nu slagit rot i öst. Det är ett märkligt fenomen att betänka. Den Asiatiska filmkonsten och den Amerikanska industrin. Det är en brottningsmatch mellan en industriellt sondmatad kentucky fried chicken brolier och en tekniskt kompetent asiat. Asiaten kommer att briljera rent tekniskt mot en stor, tung orörlig amerikan. Men när allt kommer omkring så slutar det med att asiaten ligger platt under amerikansk tyngd. Moralisk segrare som bäst. Industrin vinner alltid över känslan. Alltid.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg vad det bjöds på för mat i skolbespisningen idag. Däremot kan jag minnas det första och troligtvis enda kärlekbrev jag någonsin skrivit. Eller brev och brev. Mer en deklaration i märklig, nästintill oläslig font som hamnade underst i lådan som stod längst in i garderoben. Känslan är att lådan i sig var gjord i slöjden, men frågan är av vem. För inte var det av mig. Ett brev varken för allmän eller specifik beskådning. Men igen, den gränsen är nog väldigt tunn när det kommer till ungdomar i de tidiga tonåren. Hur som så fanns där en tilltänkt mottagare av brevet som aldrig var ett brev. Idag satt hon på bussen.

Hon framkallade fragment av en ungdom. En skolpjäs, en Mårten Gås och en genant stor skillnad. Ett samtal från en cykel, en tonårsförälskelse och en utskällning för att jag kommit hem en timma försent. Alltsammans medan du istället ännu inte hade gått ut för att börja din Fredag. Skillnader sa Bill.

Jag minns även ett samtal i en sluss. Ett sånt där utrymmet mellan två dörrar som man bygger i gympahallar och ICA butiker. Jag minns inte vad vi pratade om, det gör jag aldrig. Koncentrationen låg som alltid i ditt sällskap på att låta vettig och hålla borta de röda kinderna. Jag minns däremot att jag lyckades trycka sönder glaset i brandvarnaren och att jag aldrig cyklat så fort som jag cyklade därifrån. Men det kom aldrig någon och konfronterade mig, så jag antar att du höll ditt ord att inte berätta. Tonårsminnen som kommer bestå.

Hur skulle det ha varit? Spelar det någon roll? 10-12år. Tid som försvunnit, tid som använts olika. jag förutsätter att jag är äldre rent tidsmässigt, men tid är som tid är och du var bra mycket äldre än mig redan för 10år sedan. Idag är du fortfarande äldre, om än fortfarande inte i tid. Jag hade väskan över axeln när jag kom från skolan medan du hade bytt ut den mot en barnvagn i armarna och en sorg som tynger dina axlar istället. Skillnader sa Bull.

Ingenting av relevans. Bara en kärleksförklaring i efterhand och ett brev för specifik och allmän beskådning. Skillnaden är ganska hårfin så här på etern.

Sen natt framför tvn bidrog till en längre sovmorgon än vanligt. Men söndag är en synddag. Om nu en sovmorgon är en last. Dagen startade iaf med en sovmorgon. Och en tallrik gröt och en kiwi. Vilket inte bara var dagens frukost, utan även dagens lunch. Att jag hade glömt bort hur gott gröt kan vara. För att inte prata om kiwi. Frukten, inte fågeln. Fågeln har jag ingen aning om hur den smakar.

Träna har jag gjort idag också. Det vart en timma i spåret och en halvtimma transport dit och hem. Grymt skönt en dag som denna. Lagom värme, lagom luftfuktighet och ett kladdigt spår som mest gav associationer till ett juniorlag på grönbete. Den där första träningen på gräs som man alltid såg fram emot, men som alltid slutade med sprutande mjölksyra och en Lången som kalvade. Om vi nu ska fortsätta med farm metaforerna.

Flytta vill jag göra också. Vart vet jag inte. Men pluggandes på distans, utan jobb och utan vänner så känns det ju lite som att det kvittar. Bara jag kommer härifrån. Diskuterade städer med en Johanna från Falun. Falun är bra, men känns kontaminerat. Kalmar har bara gett mig positiva besked, men det ligger så galet avsides. Jag tänker Västerås. Verkar lagom stort, lagom lugnt. En timma ifrån Sthlm. Kanske ska titta på det först bara.

Nu dags för en stor kopp te... och en kiwi. En vecka in i träningen, känns fortfarande bra. Se till att peppa mig!

Dag två. Snart är det nog över för denna gång. Men jag hoppas inte det. Simkort, frukt och nyttig mat inhandlat och använt i sina olika former. Dagens pass vart det tyngsta i mannaminne. Den lilla bröstmuskulatur jag besitter var arg sen gårdagen och redan efter 20 längder var jag redo att ge upp, men gav mig fan på att iaf göra 40. Det vart 60. Tjurigheten och den inre demonen vid namn tävlan visade sina fula trynen och vassa horn. Resultat. Ett boostat ego, en ond rygg och ett svullet knä. Dag två. Simning. min kropp i ett nötskal. Ingångsvikten och omkretsen daterades iaf till 86/95. nästa mätning ska ske på julafton då jag haft ungefär 1.5mån på mig att träna bort så mycket som möjligt. Då är det även lätt att se om det går att ätaa upp 1.5mån träning på en lite dryg vecka. Chansen är överhängande.

I övrigt har det varit en rätt lugn dag. Lugnt på praktiken, inget pluggande på sidan om. En middag innan täningen. En till efteråt. Var galet hungrig. Och trött. Resultatet. Gröt, kiwi och ägg. En blandning som var precis så spretig och dålig som den låter. Men åt man det var för sig så gick det.

Har en löjligt bra känsla just nu. Dagarna går åt på skolan, sen finns bara plats för träning och matlagning innan det blir intressanta samtal med nya o gamla vänner. Höstmörkret är mer påträngande än någonsin men hålls ute av ett inre ljus och en yttre omständighet. En ömmande kropp jag längtat efter och en vänlig röst jag aldrig hört.

Dålig dag efter dålig sömn. Försökte ta mig till bussen, gick inte. Inte idag. Vart ett 2h gång och joggingpass istället. Perfekt start på veckan. Bara få vara ute i naturen. Inte träffa en människa, bara själv med vinden och träden. Musiken och tankarna. Vill likt den självgode ha ett statligt underhåll för att ha möjlighet att leva som kulturperson. Att den självgodes böcker om Arn drar in mer pengar än de någonsin är värda är oviktigt i sammanhanget. De välbeställda och självgoda kan behöva ett par 100 000 till. Mest för att ytterligare distansera sig från den massa de borde skriva för.

Tankarna i spåret flöt omkring likt Kelly Slaters roll i Baywatch. På en bräda på en våg.  Sådär lite uppepå både bildligt och textuellt. Ingen direkt inverkan på handlingen, bara en snygg surfkille. För att stävja den sexistiska balansen. Min sexisistiska balans hamnade inte längre bort än min syster. Min älskade. Hur ska jag hitta någon att trivas med när du är min syster? Du som är starkare än Pippi och vackrare än världen. Och varför ställde Kelly Slater upp i Baywatch?

Oundvikligt är det också att låta bli att minnas min tid som vänsterback. Spåret ligger ju intill den där planen som man bara med speciell tillåtelse av Gunnar den galna vaktmästaren fick beträda. Om ens då. Jag kommer ihåg en dag då jag själv tagit min boll (som så ofta) och cyklat iväg till "vallen" för att få skingra tankar och vara själv. Gunnar var givetvis där. Aldrig trevlig, aldrig glad. Alltid Gunnar. Men den här dagen var annorlunda, Gunnar klippte B-planen. Vet inte vad som hände egentligen. Men jag minns det som att han stannade gräsklipparen, tog av sig hörlurarna och talade. Talade de magiska orden. "Du kan vara på A-plan." Precis så sa han. Du kan vara på A-plan var just där och då vackrare än något annat. Jag fick vara på Gunnars skötebarn, Njuta av hans neurotiska skötande av en gräsmatta om 105 x 68 meter. Tror inte Gunnar finns kvar längre. Och med honom dog något vackert. Det är märkligt att en gräsmatta fortfarande kan förmedla sådan känsla. Ingen annan är som den. Den första kärleken.

Börjar bakifrån. Inte bara i rubriken, utan även i tid. Och i hopp. Från tiden där då det vackra mellannamnet Villemo var mitt lugn, och min stress. Min räddning och min förtvivlan. Föralltid är hon kärlek, föralltid dativobjekt. Idag kom Villemo förbi igen, den jag varje morgon begraver och varje kväll borstar av hade idag kommit upp på eget bevåg och genom ett barns skakiga hand. Villemo. Jag unnar dig allt gott, men även mig själv en absens (ja, slå upp det. Perfekt ord på svenska) från henne. Inte för att jag vill tillbaka, inte för att det var så fantastiskt, men för att jag saknar min närmsta vän. Lugnet hänger även det ihop med förr. Lugnet jag alltid saknat saknas fortfarande. Men det känns som att det är på ingående. Ett vinterlandskap fast tvärtom.

Sista tiden har de varit för mycket för att berätta om. Men fastslår melankoliskt att singellivet knappast är skapat för mig. Inte heller alkoholen som gör sig påmind dagar som dessa. När kylan inte bara är reell utan även själslig. Den där tiden av ovetskap, av härlig spänning och drömmar om den stora kärleken är inte heller för mig. Magont och dålig sömn har jag nog av ändå. Ta mig härifrån och vill jag att nått ska hända får jag tydligen göra det själv. 5 sömnlösa nätter tillsammans och ett sjukhusbesök. Kärlek i sin essens. Inte en massa spel, 4 dejter och ett meningslöst samtal över en bit mat som man sen ska diskutera om vem som ska betala. Ingen sallad för att verka nyttig eller flaska rött för att verka belevrad. Enkel kravlös kärlek. Dit vill jag åter. Imorgon kan vara en bit på vägen. Vem vet? Kanske får jag vänta till helgen, vintern eller till våren. Eller efter fribiljetten till himlen. Men jag vet att den finns. Kärleken. För jag har sett den. Och jag tror att den är blond.