För fin för fotfolket

Och filmen är detsamma. Emir är inte en man. Emir är en förklädd gud. Emir är min gud. Ville bara få det sagt.

Igår kom hösten. Jag kände den. Imorse var den här i form av frost. En gång om året är jag mer finstämmig än John Pohlman. Men i år ska den inte få grepp om mitt sinne. Allt för många höstar har mina sinnen skrumpnat ihop som penisen på en pensionär. Behöver mental Viagra. En annan röst att lyssna till, en varm själ att dela soffan med. Ett friskt sinne med udd nog för att slå hål på min svarta bubbla.

Idag var jag på Naturhistoriska på praktiken. Jag var precis lika ointresserad vuxen som elev. Ingen skillnad. Men allt är som vanligt. Tjejerna sitter fram, killarna sitter bak. De osynliga i mitten. Strukturen blir som tydligast i en buss. I mitten sitter hon som senare hoppar från en bro. Hon som har en mamma som jagar elever med en sax. Hon som de gamla lärarna undra om hon inte haft det jobbigt nog. Men vem hjälpte henne? Vem hjälpte hennes mamma? Och vem ber för henne nu?

Min mage säger mig att miraklet är påväg. Eller helvetet. Men jag satsar en hundralapp på miraklet. Om inte annat för att AIK inte alltid kan få vinna...