För fin för fotfolket

Visserligen är det lite mer än en vecka som har förflutit sedan den där fredagen då en kram på en station fick tiden att stå lite stilla. Lite mer än en vecka sedan vi spelade biljard som tydligen var gratis och lite mer än en vecka sedan livet började på riktigt. 25år som på en vecka blir dåtid. En vecka är ingen tid i stor mening, men en livstid i en liten. På en vecka har jag hittat en person som mest troligt är precis det jag söker. Efter en dag skickade jag "det är det här eller inget" till en vän. Lite som en livlina för en man som framför sig hade ett pris större än en miljon.

Det är en smått surrealistisk känsla. Känslan av att allt klaffar. Känslan av att är rätt. Jag menar allt. Ja. Allt. Precis allt. Jag måste lära mig att använda koftor bara... Ett litet pris att betala. 

Jag har även hunnit med att se en Lars som kommit hem. Sett en Lars komma hem och samtidigt själv ha gjort det genom kvinnan i  mina armar. Jag är nöjd.