För fin för fotfolket

Och filmen är detsamma. Emir är inte en man. Emir är en förklädd gud. Emir är min gud. Ville bara få det sagt.

Igår kom hösten. Jag kände den. Imorse var den här i form av frost. En gång om året är jag mer finstämmig än John Pohlman. Men i år ska den inte få grepp om mitt sinne. Allt för många höstar har mina sinnen skrumpnat ihop som penisen på en pensionär. Behöver mental Viagra. En annan röst att lyssna till, en varm själ att dela soffan med. Ett friskt sinne med udd nog för att slå hål på min svarta bubbla.

Idag var jag på Naturhistoriska på praktiken. Jag var precis lika ointresserad vuxen som elev. Ingen skillnad. Men allt är som vanligt. Tjejerna sitter fram, killarna sitter bak. De osynliga i mitten. Strukturen blir som tydligast i en buss. I mitten sitter hon som senare hoppar från en bro. Hon som har en mamma som jagar elever med en sax. Hon som de gamla lärarna undra om hon inte haft det jobbigt nog. Men vem hjälpte henne? Vem hjälpte hennes mamma? Och vem ber för henne nu?

Min mage säger mig att miraklet är påväg. Eller helvetet. Men jag satsar en hundralapp på miraklet. Om inte annat för att AIK inte alltid kan få vinna...

Har varit hemma och fått mat. Allt som vanligt, allt är föränderligt. Precis som vanligt. Ett middagsbesök hos Andersens följer alltid samma mönster. ALLTID. Man öppnar dörren och tittar genom hallen in till köket och sin mor som står vid spisen. En röst uppifrån, en röst nedifrån, en lurvig sak som tittar fram och håller avstånd. Ett hej Nisse. En galoperande hund. Ett djuriskt hej. Ett lugn. En promenad till köket. Ett kortare samtal innan maten är kvar. Ett utrop, en pappa som kommer ut från sitt ide, en lillasyster som dröjer sig kvar i sitt. God mat, om än lite smaklöst. En irriterad pappa som klagar på att något kanske kan vara nyttigt, en syster som instämmer. En Mathias som har olja och kryddor på sin sallad. ALLTID.

Vardagliga samtal. Mamma servar. Pappa tar hunden på promenad. Mamma diskar. Lägger fram matlådan. Pappa kommer tillbaka. Försvinner upp till sitt ide. Mamma jobbar vidare. Vi diskuterar mer. Jag tackar för mig. Förbannar att mamma inte får hjälp, förbannar mig själv för att inte heller jag gör det. Indoktrinerad bortskämdhet. En kuvös av andras arbete.

Men idag var det lite föränderligt. Vi satt kvar. Ja, inte pappa. Men Jag syster och mamma satt kvar och diskuterade. Syster är äldre nu, det märks. En månad ifrån Vagnhärad gör stor skillnad. Nya omgivningar, nya krav, nya människor.

Vi diskuterade livet. Vår förförståelse, vad vi anser är viktigt. Jag tar ställning för att skapa ett samtal. men håller med. Håller föredrg, mamma säger emot, fortsätter och förklarar. Mamma förstår. Syrran håller med. Håller alltid med. Jag trivs. Jag slås av att jag aldrig älskat någon annan som henne. Min egna lilla ängel. Villkorslöst. Genuint. Mitt skadade gods.

Ian Wachtmeister menar att meningen med livet är att förvalta sin peng. Att lämna efter sig mer än vad man fick när man föddes. Det är de viktiga. Det är livets mening. Det är märkligt. Det gör ont. Är inte livet värt mer? Vill man inte mer? Winnerbäcks Stackars kommer upp till ytan. Genial.

Det blev ett sms skickat. Ett meddelande. Suddat. Skrivet. Suddat. Svalde. Skrivet. Svalde. Skickat.
Det blev fragment i en blogg. Interpunktion from hell. Oförklarligt för läsaren. Viktigt för mig.

... Men jag är i min lägenhet. Igår natt fick jag tid och anledning att konkretisera mina känslor. Min lägenhet är för mig vad ett Svenskt konsulat lär vara för Mehdi Ghezali. Ett sätt att komma undan, en frizon. Men inte fan är det hemma. Efter över ett år i Lägenheten är det fortfarande inte hemtrevligt. Det finns fina möbler, men ingen hemtrevnad. inga växter, inga mattor, inte ett hem. En tillflykt.

För att vara positiv så är praktiken så här en veckan in i den precis så kul som jag hoppades att den skulle vara. Och den har två fördelar till. Den gör mig sysselsatt, och den är inte i Vagnhärad. Framför allt gör den mig sysselsatt. Men så här när helgen ger en tid att reflektera, tid som borde vara för att njuta så stänger jag persiennerna, avskärmar mig från världen, för om jag öppnar jag dörren, öppnar fönstret, eller går ut på balkongen så är jag åter igen i Vagnhärad. men så länge allt är stängt, så är jag i mitt konsulat, så är jag i världen. Men inte fan är det hemma.

Idag så kommer kanske en gammal hjälte att återvända. Hon som gick med när livet gick vidare. Hon som inte vände sig om när deras förhållande tog slut.Idag kanske hon vänder sig om. Många år senare. Borde jag vara stolt? Borde jag skämmas? Jag vet ärligt talat inte.

Och tillika en första dag. Och en onyttig dag. Har hållt mig flytande genom tårta (som givetvis fanns på lärarrummet (jag visste det!)), cola och choklad. Men allt har varit behövligt för att orka med drygt 12h arbete ganska mycket i sträck. Men jag tänker inte klaga mer. Jag är jätteglad att de verkar ha tillräckligt stort förtroende för mig att de låter mig planera och hålla i egna lektioner redan andra dagen. (och tredje o fjärde som även de är planerade idag)

Känner att inspirationen tryter, Hade tänkt skriva lite om helgen, om livet, om Brett Anderson, om Gummi-Tarzan och om min rädsla för att vara ensam. Men inte idag.

Helgen var iaf i korthet väldigt bra. Lidingö som ställe är väl aningen överskattat, men hade trevligt ändå. Trots negerbarn på bussen. (nej mor. Jag är inte rasist, jag tycker bara det är kul att driva med fördommar i allmänhet, och att skämta om tabuer i synnerhet.)

Gummi-Tarzan blir den bok vi tar ut ett stycke ur och läser under litteratursamtalet jag ska hålla i. Ska bli skojj. Kirkengaard i allmänhet och Gummi-Tarzan i synnerhet var de första böcker jag fastnade för som barn. Pass it forward.

Kanske borde jag ha pluggat idag, men vad gör det att man missat det när dagen har varit så där alldeles lagom på alla sätt. Lagom varmt, lagom mysigt, lagom avslappnat men helt fantastiskt vackert. Stendörren är heaven on earth.



Jag fick med mig Sebbe och Vincent på ett litet äventyr. Ja, eller snarare så kom jag med en idé och sen så hängde jag bara på, sneakade åt mig av picknick mat, och mänsklig kärlek. Pedagog som jag är var jag även förutseende nog att ta med en egen kamera åt Vincent. En stöt och vattentålig variant som efter viss oöm behandling nu har vissa blessyrer, men vad är det jämnfört med ett barns glädje? Okej, jag erkänner motvilligt att jag tillslut kände mig manad att låna tillbaka kamerna för att försäkra mig om att få med mig en någorlunda hel apparat hem.

Allt som allt var det en ytterst trevlig dag. Sebbe är en riktigt trevlig "ny" vänskap som det aldrig är tråkigt i närheten av. Härlig blandning av vuxna samtal, dyrga skämt och ren glädje. Även hans offspring är en trevlig bekantskap om än i en trotsålder from hell... Nåväl, Givetvis var det avkomman som vart fokus för fotograferingen, och då kunde resultatet se ut så här.



Som vanligt har jag inte tagit några bilder på mig själv, men får kompletera det hela med bilder från Sebbes kamera.

Här kommer dem.

Med nya kameran... Måste säga att jag är nöjd. med båda....



Andra bilden är tagen efter den första, så kameran gjorde ett bra jobb med att återge ljus. Lite brusigt men jag är nöjd...



Tredje gillar jag också på något sätt... Kan bli kul det här!

Trots att det är Winnerbäck så citerar jag det. För idag är dagen jag har längtat efter. Vaknade utsövd. Tog tag i kaoset, städade ur gamla papper, tidningar, fakturor, skit, allehanda onödigt och troligtvis även någon obetald faktura. Men en påminnelse avgift får det vara värt att få rent i min vardag. Tittade ut, sol. Shorts o linne till elljusspåret och 1.5h med sol och dålig kondition. Men inte ont, inte i hjärtat, inte i benhinnor, inte i ljumskar, inte i sinne.

Däremot vårkänslor... Solen skiner, det är en behaglig vårvärme, i kropp och i sinne. Jag är nämligen sådär förnämt, oförnuftigt genuint glad.

Så nu bygger jag sandslott, små sandslott av förhoppningar om fortsatt välmående som ganska lätt kan skälpas och bli till grus, men vad gör det? Känslorna har återigen infunnit sig. Det vita har återigen fått övertaget i mitt egna "myrornas krig". För det är så jag ser på det, som en gammal tv utan mottagning. Ett virrvarr av vita och svarta känslor som slåss om att få total makt utan att någonsin lyckas.

Imorgon min första dag som lärare... Ska bli riktigt kul såhär en vecka före praktiken. Får bli en Lacoste pike imorgon. Så man passar in.

Igår hade jag en dag i svaghetens tecken. Jag socialiserade med medelklassen. Lägre medelklassen... Ändå började kvällen propert med middag för två i aristokratins högborg på Östermalm. Middagen som bjöds kan skådas nedan och bestod av ett glas trevligt rött, och en "kantarelldoftande fläskfile". Efter det vart det ett par kalla tjeckiska i Jockes kombinerade salong och gemak. Allt som allt, helt i min smak.



Men efter att arbetarklassen fått fira att Sveriges lowclass hero avgjort en fotbollsmatch med en skenbensspark så gick det snabbt utför. Kollektivtrafik med destination Malmskillnadsgatan (som sig bör en glad lördag) vart bussbyte och ett industriområde. Anledningen? Ja, i korthet (i likhet med hennes kjol) var det pga denna kvinna och vad jag antar var Jockes vilja att inte behöva betala för sig på Malmskillnadsgatan.

Istället fick vi betala 130"bagare" för omkring 10minuter med dålig musik på en bakgård. För efter 10minuter var redan Jocke påväg till Haninge, men först efter att jag tvingat till mig hans lägenhetsnycklar efter att inte ha lyssnat till "men du kan väl stanna här, jag är tillbaka om en timme eller två." Kvinnan? i fråga var denna skapelse. Jag vill ta tillfället i akt att säga Grattis Joakim, det måste varit trevligt att vakna upp bredvid det där... Utan smink. Jag kommer att tänka på en annan Jocke. Pondus någon?  

Jocke...

Är fortfarande lite sur över att jag inte hamnade på Malmskillnadsgatan och klubb kalashnikov. Gick miste om Gypsypunk.

Efter hårda påtryckningar från diverse instanser har tyvärr bilderna i detta blogginlägg tagits bort på obestämd tid. Bilderna ansågs väcka allt för mycket anstöt för att få vara kvar på internet. Det ryktas om att bilderna framkallat ett fall av epilepsi samt varit den egentliga orsaken till de omtalade "svininfluensa dödsfallen"

Prominent Praktikplats erfodrad. Seglingssällskapets skola ska stå som förmyndare för mina yrkesförberedande studier i ett dussin veckor framöver.

Gårdagen spenderades således också på benämnda skola. Vacker skola på min ära. Majestätiskt. Belägen eleverat från resten av staden. Gossebarnen välklädda och i långt blont hår. Som sig bör.

Arbetsuppgifterna är mig nu ålagda från univeristetets håll, litteratursamtal ska hållas med dem små liven. Moralen skall upphållas genom hård disciplin och plikttrogen läsning av katekesen.

Måndagen den 14 blir min första dag med embetet lärarkandidat. Vi skall då ut på en utflykt eller friluftsdag om ni så vill. Friluftsdagen går givetvis även den i aristokratins spår då friluftsdagen går av stapeln på Åda Golf och Countryclub. En sport för gentlemen. Inte beblanda oss med fotfolket.




Friluftsliv som det ska vara...