För fin för fotfolket

... Men jag är i min lägenhet. Igår natt fick jag tid och anledning att konkretisera mina känslor. Min lägenhet är för mig vad ett Svenskt konsulat lär vara för Mehdi Ghezali. Ett sätt att komma undan, en frizon. Men inte fan är det hemma. Efter över ett år i Lägenheten är det fortfarande inte hemtrevligt. Det finns fina möbler, men ingen hemtrevnad. inga växter, inga mattor, inte ett hem. En tillflykt.

För att vara positiv så är praktiken så här en veckan in i den precis så kul som jag hoppades att den skulle vara. Och den har två fördelar till. Den gör mig sysselsatt, och den är inte i Vagnhärad. Framför allt gör den mig sysselsatt. Men så här när helgen ger en tid att reflektera, tid som borde vara för att njuta så stänger jag persiennerna, avskärmar mig från världen, för om jag öppnar jag dörren, öppnar fönstret, eller går ut på balkongen så är jag åter igen i Vagnhärad. men så länge allt är stängt, så är jag i mitt konsulat, så är jag i världen. Men inte fan är det hemma.

Idag så kommer kanske en gammal hjälte att återvända. Hon som gick med när livet gick vidare. Hon som inte vände sig om när deras förhållande tog slut.Idag kanske hon vänder sig om. Många år senare. Borde jag vara stolt? Borde jag skämmas? Jag vet ärligt talat inte.