Ett samtal runt bordet.
Har varit hemma och fått mat. Allt som vanligt, allt är föränderligt. Precis som vanligt. Ett middagsbesök hos Andersens följer alltid samma mönster. ALLTID. Man öppnar dörren och tittar genom hallen in till köket och sin mor som står vid spisen. En röst uppifrån, en röst nedifrån, en lurvig sak som tittar fram och håller avstånd. Ett hej Nisse. En galoperande hund. Ett djuriskt hej. Ett lugn. En promenad till köket. Ett kortare samtal innan maten är kvar. Ett utrop, en pappa som kommer ut från sitt ide, en lillasyster som dröjer sig kvar i sitt. God mat, om än lite smaklöst. En irriterad pappa som klagar på att något kanske kan vara nyttigt, en syster som instämmer. En Mathias som har olja och kryddor på sin sallad. ALLTID.
Vardagliga samtal. Mamma servar. Pappa tar hunden på promenad. Mamma diskar. Lägger fram matlådan. Pappa kommer tillbaka. Försvinner upp till sitt ide. Mamma jobbar vidare. Vi diskuterar mer. Jag tackar för mig. Förbannar att mamma inte får hjälp, förbannar mig själv för att inte heller jag gör det. Indoktrinerad bortskämdhet. En kuvös av andras arbete.
Men idag var det lite föränderligt. Vi satt kvar. Ja, inte pappa. Men Jag syster och mamma satt kvar och diskuterade. Syster är äldre nu, det märks. En månad ifrån Vagnhärad gör stor skillnad. Nya omgivningar, nya krav, nya människor.
Vi diskuterade livet. Vår förförståelse, vad vi anser är viktigt. Jag tar ställning för att skapa ett samtal. men håller med. Håller föredrg, mamma säger emot, fortsätter och förklarar. Mamma förstår. Syrran håller med. Håller alltid med. Jag trivs. Jag slås av att jag aldrig älskat någon annan som henne. Min egna lilla ängel. Villkorslöst. Genuint. Mitt skadade gods.
Ian Wachtmeister menar att meningen med livet är att förvalta sin peng. Att lämna efter sig mer än vad man fick när man föddes. Det är de viktiga. Det är livets mening. Det är märkligt. Det gör ont. Är inte livet värt mer? Vill man inte mer? Winnerbäcks Stackars kommer upp till ytan. Genial.
Det blev ett sms skickat. Ett meddelande. Suddat. Skrivet. Suddat. Svalde. Skrivet. Svalde. Skickat.
Det blev fragment i en blogg. Interpunktion from hell. Oförklarligt för läsaren. Viktigt för mig.
Vardagliga samtal. Mamma servar. Pappa tar hunden på promenad. Mamma diskar. Lägger fram matlådan. Pappa kommer tillbaka. Försvinner upp till sitt ide. Mamma jobbar vidare. Vi diskuterar mer. Jag tackar för mig. Förbannar att mamma inte får hjälp, förbannar mig själv för att inte heller jag gör det. Indoktrinerad bortskämdhet. En kuvös av andras arbete.
Men idag var det lite föränderligt. Vi satt kvar. Ja, inte pappa. Men Jag syster och mamma satt kvar och diskuterade. Syster är äldre nu, det märks. En månad ifrån Vagnhärad gör stor skillnad. Nya omgivningar, nya krav, nya människor.
Vi diskuterade livet. Vår förförståelse, vad vi anser är viktigt. Jag tar ställning för att skapa ett samtal. men håller med. Håller föredrg, mamma säger emot, fortsätter och förklarar. Mamma förstår. Syrran håller med. Håller alltid med. Jag trivs. Jag slås av att jag aldrig älskat någon annan som henne. Min egna lilla ängel. Villkorslöst. Genuint. Mitt skadade gods.
Ian Wachtmeister menar att meningen med livet är att förvalta sin peng. Att lämna efter sig mer än vad man fick när man föddes. Det är de viktiga. Det är livets mening. Det är märkligt. Det gör ont. Är inte livet värt mer? Vill man inte mer? Winnerbäcks Stackars kommer upp till ytan. Genial.
Det blev ett sms skickat. Ett meddelande. Suddat. Skrivet. Suddat. Svalde. Skrivet. Svalde. Skickat.
Det blev fragment i en blogg. Interpunktion from hell. Oförklarligt för läsaren. Viktigt för mig.
Kommentarer
Trackback
