Nått nytt, nått blått och något gammalt...
Det är ungefär en månad kvar till mina bästa vänner gifter sig, och de har gett mig äran att vara Toastmaster. Ett intressant val med tanke på att jag aldrig ens attenderat ett bröllop, än mindre vet vad som förväntas av en toastmaster. Men det ska bli kul. M får sin K, Och vännen som jag gillade älskar jag nu. mycket tack vare just K.
Men inlägget kommer inte handla om dem, hur mycket man än kan associera rubriken till ett bröllop. Det nya är istället i en form av en jacka som jag borde lägga upp en bild på, för det har jag lovat. Men det får skjutas upp. Det blåa är min sinnesstämning efter ett jobbigt samtal med anknytning till en hemsk Stefan Sauk i Yrrol. Han har fastnat i fel hals och jag är orolig för en människa jag alltid kommer att minnas. Man brukar ju säga "why does bad things happen to good people, så jag undrar fortfarande varför det här hände dig. Och ja, det var ett försök att lätta upp stämningen. Det gamla kommer det däremot en bild på. Det gamla är nämligen böcker.
Underbara gamla fantastiskt vackra böcker. Min teori är att människan är dum i huvudet. Att en gammal tant har dött, att hennes efterlevande inte insett det vackra i varken gamla böcker eller en kulturskatt. Att de gett bort böckerna till Myrorna Linköping, och att dessa inte heller insett vilken skatt de fått in. Därför säljer de dessa fantastiskt vackra böcker för 15kr styck. Huller om buller, som för att ytterligare spotta på det hantverk som inte bara författarna stått för, utan kanske framförallt bokbindarna. Vackra ryggar, guldfärgade blad. Böcker av Stringberg, Moberg, Dumas, Hugo, Lagerlöf och Andersen. Imorgon tar jag nog skolväskan och går tillbaka med en förhoppning om att hitta de två sista verken för att sammanställa min samling av samtliga Andersens verk.
Men inlägget kommer inte handla om dem, hur mycket man än kan associera rubriken till ett bröllop. Det nya är istället i en form av en jacka som jag borde lägga upp en bild på, för det har jag lovat. Men det får skjutas upp. Det blåa är min sinnesstämning efter ett jobbigt samtal med anknytning till en hemsk Stefan Sauk i Yrrol. Han har fastnat i fel hals och jag är orolig för en människa jag alltid kommer att minnas. Man brukar ju säga "why does bad things happen to good people, så jag undrar fortfarande varför det här hände dig. Och ja, det var ett försök att lätta upp stämningen. Det gamla kommer det däremot en bild på. Det gamla är nämligen böcker.
Underbara gamla fantastiskt vackra böcker. Min teori är att människan är dum i huvudet. Att en gammal tant har dött, att hennes efterlevande inte insett det vackra i varken gamla böcker eller en kulturskatt. Att de gett bort böckerna till Myrorna Linköping, och att dessa inte heller insett vilken skatt de fått in. Därför säljer de dessa fantastiskt vackra böcker för 15kr styck. Huller om buller, som för att ytterligare spotta på det hantverk som inte bara författarna stått för, utan kanske framförallt bokbindarna. Vackra ryggar, guldfärgade blad. Böcker av Stringberg, Moberg, Dumas, Hugo, Lagerlöf och Andersen. Imorgon tar jag nog skolväskan och går tillbaka med en förhoppning om att hitta de två sista verken för att sammanställa min samling av samtliga Andersens verk.
Ett mail till en kursansvarig.
Hej.
Jag måste säga att jag känner mig uppgiven. Dagens seminarium/lektion är överlägset det sämst utförda, minst genomtänkta, mest oplanerade jag varit på under hela min utbildning. Grundskolan medräknat. På hela seminariet lyckades inte Anna-Maria svara på NÄR vi skulle hålla i vår lektion, HUR uppgiften skulle gå till eller överhuvudtaget ta våra farhågor om att vi inte känner oss redo för uppgiften på allvar. Jag funderar starkt på att hoppa av kursen då denna lektion gjort mig mer villrådig angående ämnet och kursen än jag var redan innan.
När en kurskamrat berättade om sitt etiska dilemma vart det uttömmande svaret från Anna-Maria. (och jag citerar) Är det någon annan som vill berätta om sitt etiska dilemma? Och då avslutade ändå min kurskamrat i en
sådan anda att jag tror att det var självklart för alla oss andra att Anna-Maria skulle ta upp tråden och förklara HUR man kan se på det, eller iaf att få igång en diskussion runt frågan. Men inte.
Inte heller anledningen till loggen kunde hon förklara. Vi i gruppen kunde se att vi skulle skriva det vi kommer fram till när vi pratar själva, men vad är vinningen i att vi ska skriva loggar om seminarierna som hon själv leder och sitter med i. Då hör hon ju vad vi säger och förhoppningsvis så skriver hon ner egna anteckningar om oss. Vad är meningen med denna uppg? Vi förstår att vi ska göra den. Anna-Maria kunde bara inte konkretisera VARFÖR, och det anser jag är det mest centrala i en uppgift på högskolan, och att en lärare faktiskt kan
motivera just det.
Detta mail kan förefalla hårt, och jag förstår att det kan skada mitt framtida samarbete med läraren i fråga, men det får vara så. För det här är utbildningar vi lägger ner våra liv i. Då är det sista vi kan begära att läraren är
förberedd, påläst och intresserad. Som det var idag föreföll läraren inte ha någon av dessa egenskaper.
vh // Mathias Andersen
Jag måste säga att jag känner mig uppgiven. Dagens seminarium/lektion är överlägset det sämst utförda, minst genomtänkta, mest oplanerade jag varit på under hela min utbildning. Grundskolan medräknat. På hela seminariet lyckades inte Anna-Maria svara på NÄR vi skulle hålla i vår lektion, HUR uppgiften skulle gå till eller överhuvudtaget ta våra farhågor om att vi inte känner oss redo för uppgiften på allvar. Jag funderar starkt på att hoppa av kursen då denna lektion gjort mig mer villrådig angående ämnet och kursen än jag var redan innan.
När en kurskamrat berättade om sitt etiska dilemma vart det uttömmande svaret från Anna-Maria. (och jag citerar) Är det någon annan som vill berätta om sitt etiska dilemma? Och då avslutade ändå min kurskamrat i en
sådan anda att jag tror att det var självklart för alla oss andra att Anna-Maria skulle ta upp tråden och förklara HUR man kan se på det, eller iaf att få igång en diskussion runt frågan. Men inte.
Inte heller anledningen till loggen kunde hon förklara. Vi i gruppen kunde se att vi skulle skriva det vi kommer fram till när vi pratar själva, men vad är vinningen i att vi ska skriva loggar om seminarierna som hon själv leder och sitter med i. Då hör hon ju vad vi säger och förhoppningsvis så skriver hon ner egna anteckningar om oss. Vad är meningen med denna uppg? Vi förstår att vi ska göra den. Anna-Maria kunde bara inte konkretisera VARFÖR, och det anser jag är det mest centrala i en uppgift på högskolan, och att en lärare faktiskt kan
motivera just det.
Detta mail kan förefalla hårt, och jag förstår att det kan skada mitt framtida samarbete med läraren i fråga, men det får vara så. För det här är utbildningar vi lägger ner våra liv i. Då är det sista vi kan begära att läraren är
förberedd, påläst och intresserad. Som det var idag föreföll läraren inte ha någon av dessa egenskaper.
vh // Mathias Andersen
En lidnersk knäpp
fick jag och skapade lidnersk.blogspot.com. Inte för att konkurrera med mig själv, utan för att få ett annat medium. Ja, eller samma medium men i annan tappning. En tappning som går att uppdatera via iPhone modell vit och som kan bli perfekt avlastning när jag bara snabbt inser antingen hur smart jag är, eller hur dum världen är.
Dekadens.
Är i Linkan. Inte mindre än Gustav Adolfs gata. Fint ska det vara. Den norrlänska präriens gudinna skriver i skrivande stund på sin tentamen angående fastighetsrätt, och jag, jag har kopplat datorn till stereon. Tagit sällskap av Brett och öppnat och tömt ett par öl i hans ära och samvaro. Tanken var att en nationell kvalitetsgranskning av ämnet Matematik skulle skummas igenom. Men skummet fastnade i glaset. Skumt.
I övrigt har tiden sin gilla gång och livet följer med. Livet i en resväska är sällsamt behagligt. Kanske inte just resandet eller levernet i en resväska. Men resultatet.
I övrigt har tiden sin gilla gång och livet följer med. Livet i en resväska är sällsamt behagligt. Kanske inte just resandet eller levernet i en resväska. Men resultatet.
Vad spelar kylan för roll?
Länge sedan sist, men med ett par öl och en nattvickning i magen så sitter jag i en säng med en Mac och känner att skrivarlustan trycker på. Har ingen aning om när jag skrev sist, men det nya året är på riktigt ett nytt år. En ny stad, en ny omgivning och ett nytt liv. Minusgraderna är fler och frekventare än någonsin tidigare i mitt liv. Men vad gör det ibland den mänskliga värmen?
Mina resor har på 25år blivit ett par. Många till värme, ett par till städer. Några med familj, andra med Mattsson. De flesta söderöver, de övriga till snön. Men bara den här gången har jag åkt bort för att komma hem. Aldrig någonsin har jag trivts så bra eller känt mig så välkommen. Jag bor i ett hus byggt på kärlek och värme. Och alkohol, så där avspänt som alkohol ska vara. Pite kan mycket väl bli min hemvist. Men BigBoy kommer aldrig bli mitt "stam-hak". remouladsås på lyxmålet var sådär. Som bäst.
För att sammanfatta var nyår just nyår. Ett år som slutade i dur, men ett nytt som startade i moll. Som det ska vara. Som vi har skapat det moderna nyåret, där alkohol ska intas i sån mån att allt annat mister sin mening. Där missförstånd skapas i en dimma och där förlåt och förstånd återkommer med att synfältet än en gång blir längre än till de där näsorna jag alltid fokuserar på.
Norrland är stort. 30mil är kort. Sägs det. Och i Storuman bor en man vid namn Folke. En pensionär att hedra. Eller? Folke är redan hedrad. Låt oss hedra Eva-Lisa kvinnan bakom fenomenet. Kvinnan bakom mannen som fick bli "stor". Kvinnan som fick gå orolig i veckor och endast se sin man på helgen. Folke är en man att ideologisera. En man jag genuint beundrar. Men med det sagt är nog Eva-Lisa den sanna hjältinnan. Den klassiska kvinnan som aldrig fick någon uppmärksamhet, kvinnan som alltid skulle finnas till hands. Kvinnan som stod bakom storheten. Jag önskar att jag fått chansen att träffa dig. Du är viktig för "mitt hjärta" och med det en del av mitt.
För en månad sen hade vi precis träffats. För en månad sen skickades meddelandet - Antingen blir det hon eller så kommer ni få plocka bitar av mitt hjärta över hela Mälardalen. Idag vet jag. Men hennes bror håller på United. Inte okej.
Däremot bjöd han, "fru" och Edvin på middag idag. Edvin alias Eddie är 1.5, och allt där till. Det finns en ung familj på Furulundsvägen som har allt det där jag längtar efter. Och en pöjk som skulle lösa världsfreden. Middagen på Furulundsvägen var just det där ordet jag så genuint avskyr. Perfekt. Canneloni och pannacotta ackompanjerat av ett vidunder på 1.5 och livliga samtal om allt från Jarmo Myllis till en 78årings användning av Viagra.
Tack för mig, Tack för att ni tog er tid, Tack för kylan och för värmen. Tack för ölen och samtalen. Tack för kortspel, för ny kärlek och 3 par jeans. Tack till dig och till dig. Tack livet. Tack Caroline. Tack.