För fin för fotfolket

Så här dagen efter kan man inse att det finns en hel del saker man kunnat göra ganska annorlunda. Jag hade nöjjet att vara toastmaster på världens bästa pars bröllop under gårdagen. Utöver det var jag med och fixade i lokalen, hjälpte service personalen, motade ut fyllon ur den fria baren, försökte medla i bråk, försökte vara trevlig samt vara en god vän. Jag var åtminstonde nöjd med min egna insats. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte trivdes i rollen, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte uppskattade mina Fidel Castros, men framförallt var jag väldigt glad när det hela var över. När jag trodde det var över, när det hela egentligen bara hade bytt skepnad.

Ny vecka är på ingående, och helt ärligt är jag precis lika ovetande som ointresserad av vad det är den kommer att innehålla. I alla fall om vi pratar om min skolgång. I övriga livet finns det väl fler referenspunkter att sikta emot, hockey på Tisdag, The mad hatter på Onsdag en vecka jag sett fram emot.

Nu OS-final.

Sitter på en gammal dator i en kall lägenhet och njuter fast Sarah dawn Finer sjunger på tv. Minus minus minus är det nya plus. Men lik förbannat är det en bra dag. Igår beställdes biljetterna som ger oss 11dagar i Pite, idag kommer Norrlänska präriens gudinna upp och kramar på mig igen, och imorgon är det bröllop för mina bästa vänner.

Idag blir det även mammas lasange till middag, bara en sån sak.

Nu blir det att skriva ett PM i specialpedagogik, sen blir det lite städning och lyssnande på det underbara bandet Samuraj Cities. Mer tid har jag inte för denna blogg. Om ett par veckor är denna spec.ped kurs slut, då blir det bara pluggande på 75% så då kommer det finnas all tid i världen.

Väl mött.

04.45 började dagen eftersom en redovisning skulle hållas i Falun denna dag. Nu 14 timmar senare har jag haft 3 timmar lektion, 20min egen redovisning och är ännu inte hemma. Effektivitet goes 1980. Men inte odelat negativt, jag har träffat Sandra för första gången efter 2års pluggande tillsammans, och så har jag åkt tåg med världens bästa Lisa Nilzon´s storebror. Men nu ser jag fram emot att komma hem, känna på sängen och bara sova en timma eller två. Däremot sitter jag på ett tåg mot Linköping utan att för den delen vara påväg dit. Iaf inte kroppsligt, mentalt och själsligt är en annan sak.

Bra är även att min iphone blivit med Olle Ljungström.

Redovisningen gick utmärkt. Jag gick ut hårt som vanligt och mitt helt oförberedda föredrag vart bra. Riktigt bra. Dock så tror jag inte min lärare gillar mig, vi har inte riktigt samma humor. Och så är det ju det där med att jag . sågade henne vid fotknölarna inför kursens ansvarige. Kan vara bristen på humorn, kan vara det. Im thinking 50 - 50 på samma sätt som Viktor Navorski i The terminal.

Resan lider mot sitt slut. Blir en vecka i kylan både själsligt och verkligt. Lite som späkning inför helgens härlighet. Hotell, Caroline, Mona & Anders samt en bror jag med spänning ser fram emot att träffa.

En kaffe och en cigarett.

Valentines dag, och Carolines. Men för 3år sedan var det starten på vad som nu är modern historia. Metallica sjöng No remores, no regrets och jag är beredd att hålla med. Men det är märkligt hur tiden kröker viljan på samma sätt som den kröker ryggen på en gammal man. Att allt kan vara så bra, att fel kan vara rätt och att samma tid som kröker viljan alltid rätar ut densamma.

Valentin firade vi i fredags med att besöka en man som bodde i kollektiv, som bodde i Linkan. Men bodde själv och knappast i Sverige. Betonggolv och trasiga kala väggar. Lika delar ångest och strukturtapet. Men i övrigt var det en bra dag med ölprovning,  Libanesisk mat och en dålig fransk film om en konstnärs våndor. Eller nått liknande.

Idag har det på morgonen firats 24, med fin frukost och den vackraste dokumentär jag sett. Ett tecknat mästervärk om en soldat och massakern, den palestinska massakern. Västvärldens svek. Den kristna fundamentalismen. Den är lika vackert tänkvärd som Elling är älskvärd eller Svart katt, vit katt är levnadsglad. Dess namn? Wals with Bachir, och nu sitter jag på ett tåg hem för att vända, imorgon innan arla bär det av till Falun för redovisning och socialisering med den moderna historien för att sen åter ta mig hem för ännu en övernattning, och förhoppningsvis en dejt med Sebbe innan det troligen dagen där efter bär av till Linkan igen.

Som en parantes vill jag också tacka Valentin och samtidigt gratulera hela Indiens befolkning till den nya lagen som menar att det  inte längre är kriminellt att vara homosexuell. Ett steg i riktning rätt. Även om samma steg tyvärr sker åt väst.

Det är länge sedan mitt cyniska manodepressiva alter-ego tog sig uttryck, gav sig svängrum. Eller är det så att denna, min sympatiska och lättsamma sida är det verkliga alter-egot? Jag saknar mitt ensamma världsfrånvända klarsynta jag.

Kvällen är sen och sittsåren obekväma. Värdinnan är sjuk och gatorna slaskiga, så dagens motion har varit de få promenaderna mellan köket och salongen. Men filmer av både Burton och Besson har beskådats, så dagen har inte varit helt till spillo. Vi har även spenderat dagen med att i sinne inreda vår lägenhet som vi inte har. Resultatet kan bli bra om vi mot förmodan får den, och har föräldrar snälla nog att tapetsera den. Våra visioner spretar lite kanske. Men vi har åtminstonde kommit överrens om en fondvägg vi inte har råd med.



Men med denna fondvägg i köket kan man ju inte få något annat än en bra start på dagen. Men mest ser jag fram emot att få trivas med mitt boende igen, få känna hemma.

Nu bär det av mot en säng, en kvinna och 25kilo snor. Inget är så hemskt som när en kvinna är riktigt förkyld.

Vi pekade finger åt mamma när hon försökte kränga på oss de där flytande armpuffarna, vi skrattade åt barnpoolen och den grunda delen av poolen, vi hoppade i det ljupa direkt. Överlevnadsinstinkten får det att funka, och vi pissar i poolen bara av trots. Kanske kommer man få fiska upp ett blått barn från botten av en pool, men blir det så är det ett barn som försökt. Ett barn som fått peka finger åt sin mor och fått pissa i en pool.

Det här barnet äter polly och övar på sin flytförmåga. Det här barnet har sagt upp sin lägenhet och är säker på att han överlever. Det här barnet har tröttnat på Vivoplan och att leva i en resväska. På att vara gäst i sitt eget liv.