En elegi...

Det är länge sedan mitt cyniska manodepressiva alter-ego tog sig uttryck, gav sig svängrum. Eller är det så att denna, min sympatiska och lättsamma sida är det verkliga alter-egot? Jag saknar mitt ensamma världsfrånvända klarsynta jag.
Skolan ger ingenting som det är just nu, jag gör de uppgifter jag åläggs, men knappast med entusiasm eller på ett sätt som ger mig ny kunskap. Jag skriver ett arbete om special pedagogik för att jag måste, jag läser om algebra fast jag inte förstår. Men framförallt så undrar jag om detta verkligen är mitt liv. Nått jag valt eller kommer orka att leva. Just nu är jag i helt fel fas för att trivas, jag förväntas vara produktiv när jag mest av allt bara vill vara kreativ. Jag vill vara full och skriva, jag vill vara gå runt planlöst och ta bilder. Jag vill göra en självbiografisk bildserie. Det är vad jag borde göra. Inte skriva arbeten om saker som inte berör mig, inte sitta i en lägenhet och ruttna bort i ett töcken av meningslöshet och direkt skadligt dåligt tv-utbud.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0