För fin för fotfolket

Som liten människa, säg 5-6år så cyklade jag väldigt mycket. Jag kommer ihåg det, för jag tycktes alltid vara sen. Alltid ha bråttom. Det sades att jag var dålig på att passa tider. Problemet var att jag inte greppat idén om tid. Idén om en tid vi alla är överens om. I min värd var det inte konstigt om min tid inte var densamma som Mammas. min tid stod ju på min klocka. Det är annat idag. Vem använder klocka?

Jag har lärt mig att vi lever efter en gemensam klocka. Skolan börjar 8.15 idag likväl som på min tid (Lägg märke til hur jag använder ordet tid även här). På det sättet är tid oföränderligt. Men jag har fortfarande ingen nära kontakt med begreppet tid. Vissa säger att tid kan flyga. Det tror inte jag. Däremot är jag säker på att den kan klä ut sig. Maskera sig när den inte längre vill att vi ska hitta den, ta den, generera den, utnyttja den. När tiden vill vara sitt nyckfulla jag. När den vill stå still i åtta år för att sen snabbspola allt på två veckor. När den visar sin makt genom att springa genom sommaren och ta igen sig på vintern. Kylan gör nog inte bara vattenmolekylen trögare utan även tiden.

Och eftersom tid är fiktion är ingen heller nöjd med den. Vissa anser sig ha för mycket av den. Andra alldeles för lite. Vissa hade sin tid på högstadiet medan andra väntar på att tiden ska bli kommen. Jag tror på stunden som betyder någonting. Inte på tiden. Inte på skapelseberättelser eller de miljoner åren. När allt kommer omkring kan två veckor vara åtta år, och åtta år vara två veckor.