För fin för fotfolket

En ledig Onsdag då meningen var att jag skulle sova ut, ta en lång frukost och sen ta tag med alla de skolarbeten som ligger på hög halvfärdiga. Sov ut gjorde jag. Frukosten vart lång, men inte fan har jag tagit tag i något skolarbetande. Energin eller intresset finns bara inte där. Tog en timmes promenad på vårt allt för korta el-ljusspår istället. Resultatet? Inte mindre en 5st olika krämpor från midjan och neråt. Och nej, inte där. knäna vill inte, vänster ljumske och baksidalår skriker trots värmebyxor, och min högra fotled är irriterad även den. Efter en promenad. Mina leder är inte vad de borde vara. Men att låta mig följa med till värmen kommer inte på frågan. Det är bättre att jag plågas. Ja, jag är bitter. Att inte kunna röra mig utan att ha ont, inte sitta vid datorn utan att höger handled blir till is. Både i avseende värme och rörlighet, att tvingas bada 2ggr om dagen för att hålla kroppen i rörlighet är för jävligt. Hösten och frosten är inte längre bara själslig smärta.

har för första gången på sjukt länge ett craving efter alkohol. The oblivion. Men inte idag heller...

Nu ska jag lägga mig under täcket igen. Låta dagen passera. Vinka till den. Glädjas över att den aldrig kommer tillbaka. Men med en känsla av att den kommer att återkomma i mitt minne för lång tid framöver.

Dagens låt. Cold war kids - We used to vacation (finns givetvis inte på Spotify)