För fin för fotfolket

När jag var  12 år upptäckte jag den engelska fotbollen. Jag gillade den, men när alla andra köpte championship manager med den engelska ligan höll jag mig alltid, alltid till den Italienska varianten. Jag menar A.C Milan årgång 1996 var något helt annat än någonting en engelsk klubb kunde visa upp. Med Sebastiano Rossi i mål bakom den moderna fotbollens starkaste backlinje bestående av Christian Panucci, Alessandro Costacurta, Franco Baresi och Paolo Maldini.
Ett mittfält som även det höll världsklass på precis varje position (Roberto Donadoni, Demetrio Albertini, Marcel Desailly och Zvonimir Boban), och till råga på allt världens just då bästa forward i George Weah ackompanjerad av Roberto Baggio.

På bänken satt bland annat Ibrahim Ba, Edgar Davids och Christophe Dugarry.

Ändå slutade laget på en förnedrande 11e plats i ligan. Men för mig kunde det inte kvittat mindre, jag hade hittat min första kärlek. 13 år senare har kärleken svalnat. Men än idag väljer jag italiensk fotboll över den engelska varje gång.

Men som sagt så gillade jag den engelska Premier League.  Jag gillade andan fotbollen var spelad i. Den inneboende lidelsen för fotbollen och den egna klubben. Av samma anledning ger dagens Premier League inte mig någonting. Det är spelare som tjänar 1.5miljoner kr i veckan, men som ändå anser sig behöva mer pengar och som därför tar emot 120 000 kr svart för att guida ett gäng män genom den egna träningsanläggningen i ett par timmar. Det är kärlek och respekt till den egna klubben. För att göra en jämförelse så tjänade Ryan Giggs 2000kr i veckan sina första år i United (och då fick han putsa de stora spelarnas skor efter träningar och match). Idag tjänar en random yngling i Premer League åtminstonde 100 till 200 ggr mer. (Och då putsar någon annan hans skor)  

Dock så finns det fortfarande vissa ljusglimtar i den engelska fotbollen. Det finns fortfarande spelare med den totala kärleken till spelet fotboll. Premier League har fortfarande James "Jimmy" Bullard. Bullard besitter ett slappt löpsteg, en fantastisk högerfot och en lika fantastisk distans till det han gör. I en tid i en liga där allt och alla är fotbolls broilers blir han en härlig antites. Här kommer min topplista över Premier Leagues charmigaste spelare.


1. Jimmy Bullard ska fotograferas för sin nya klubb: Allt går bra tills det blir Jimmys tur att bli fotograferad.

2. Jimmy livar upp i omklädningsrummet: Men vad fan gör han egentligen?

3. Jimmy livar upp i målområdet: Humor när den är som bäst.

Tyvärr hittar jag inte klippet när han blir så glad över att ha gjort mål att han kramar domaren. En klar favorit. Det går inte annat än att älska denna Jimmy. Tänk om min bror varit lika bra.